Extrajudiciella metoder i jakten på terrorister

Nu har USA - nästan 10 år efter terroristattackerna i New York, Washington D.C. och Pennsylvania, med krig i Afghanistan och Irak och frihetsberövande på Guantanamo - till slut påträffat Osama Bin Laden i Pakistan och där utomrättsligt likviderat honom.

Bin Laden ska tydligen ha varit obeväpnad.
Källa: www.nytimes.com/2011/05/04/world/asia/04raid.html?hp

FN:s säkerhetsråd (UNSC) har uppmärksammat händelsen och dess ordförande avslutar sitt uttalande med följande.


“The Security Council further reaffirms its call on all States to work together urgently to bring to justice the perpetrators, organizers and sponsors of terrorist attacks, and its determination that those responsible for aiding, supporting or harbouring the perpetrators, organizers and sponsors of these acts will be held accountable.


“The Security Council reaffirms that Member States must ensure that any measures taken to combat terrorism comply with all their obligations under international law, in particular international human rights, refugee and humanitarian law.


“The Security Council stresses that no cause or grievance can justify the murder of innocent people and that terrorism will not be defeated by military force, law enforcement measures and intelligence operations alone, and can only be defeated by a sustained and comprehensive approach involving the active participation and collaboration of all States and relevant international and regional organizations and civil society to address the conditions conducive to the spread of terrorism and to impede, impair, isolate and incapacitate the terrorist threat.”

Källa: www.un.org/News/Press/docs//2011/sc10239.doc.htm

Men det är möjligt att terrorism måste bemötas med statsterrorism medan andra kriminella aktiviteter kan bevärdigas med en rättvis rättegång. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt tycks å Sveriges vägnar inte ha någon annan åsikt kring människovärdets okränkbarhet.

Jag själv vill gärna tro att om våra parlamentariska demokratier verkligen försöker demokratisera sig så att alla får förståelse för vikten av individuell rationalitet och självbestämmanderätt samt sociala och ekonomiska ömsesidigheter, så kommer terrorismen minska i betydelse. Då behövs inte heller några utomrättsliga metoder i jakten på terrorister.

Edit 2011-05-07:

1. Se några folkrättsexperter uttala sig om förfarandet: http://m.ibtimes.com/osama-bin-laden-killing-legal-violate-international-law-experts-lawyers-divided-142448.html

Edit 2
Jakten på Osama Bin Laden ska ha kostat USA:s skattebetalare närmare nittonbiljonerkronor (19 000 000 000 000 kr) d.v.s. mer än 50 000 kr/amerikansk medborgare!

Det måste man sympatisera med.

Men var det värt priset? Kostnadseffektivt? Produktionseffektivt? De som tjänat ekonomiskt på detta är förstås vapen- och säkerhetsindustrin samt det militärindustriella komplexet.

Med denna prislapp var det kanske inte konstigt om USA inte hade råd att bereda den saudiske terroristen en rättvis rättegång.

Kanske priset påverkar en ny folkrättslig doktrin, att det inte bara är nödvändigt utan också lämpligt att åsidosätta "the rule of law" (jfr legalitetsprincipen) för att uppnå "rättvisa".

Beviskrav och rättssäkerhet

För några år sedan begärde jag prövningstillstånd för en klients räkning hos Högsta domstolen. När jag nyss sorterade lite papper såg jag en del av motiveringen som fortfarande kan ha viss relevans rent generellt vad gäller rättssäkerhetskrav.

Det är av yttersta prejudikatsintresse att Högsta domstolen följer upp sin tidigare praxis och ger en bättre motiverad och mer tillförlitlig vägledning i rättstillämpningen gällande beviskrav och bevisvärdering i sexualbrottsmål och särskilt där endast muntlig bevisning föreligger.

I svensk praxis i allmänhet tycks finnas en tendens som pekar i riktning mot att jämviktsläget mellan rättssäkerhetsintresset för den enskilde å ena sidan och rättssäkerhetsintresset för allmänheten å den andra har rubbats på sådant sätt att rättssäkerheten för den tilltalade inte oväsentligt har försämrats; det förevarande målet konstituerar ett konkret uttryck för denna tendens. Anledningen härtill är dels att beviskravet i materiellt hänseende, genom viss tillämpning av den fria bevisföringens och den fria bevisvärderingens princip, inte alltid kan anses uppfyllt, dels att kravet på gärningsbeskrivningens precision har urholkats.

Beträffande beviskravet, "utom rimligt tvivel", måste noteras att det är skillnad mellan att detta tillämpas i formell mening och att det faktiskt uppfylls i materiell bemärkelse. Särskilt påtaglig blir denna distinktion när det kommer till bevisvärdering och endast muntlig bevisning föreligger. De kriterier, som uppställts av Högsta domstolen och som tillämpas vid de svenska underinstanserna för bedömning av muntliga utsagors trovärdighet d.v.s. konstanskriteriet, homogenitetskriteriet, detaljkriteriet, konsekvenskriteriet, unicitetskriteriet och individualiseringskriteriet etc. - och det ska understrykas - har inte någon vetenskaplig bärkraft. Detta medges också av Högsta domstolens ledamot Torkel Gregow i sin artikel i Svensk Juristtidning 1996 s. 509 ff.

I linje med denna Torkel Gregows inställning hävdar doktor Per Anders Granhag m.fl., på Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, att inte bara människor i allmänhet utan också professionella tjänstemän är undermåliga som "lögndetektorer". Per Anders Granhag påstår att det i princip är en ren slump att man gissar rätt huruvida en muntlig utsaga är vederhäftig eller ej (Per Anders Granhag m.fl. Deception detection: Effects of conversational involvement and probing, Göteborg Psychlogical Reports, 2002, 32, No 2.).

Den fria bevisvärderingens princip har visserligen sitt existensberättigande, men bara i den utsträckning som den tillfredsställer de krav på rättssäkerhet som en rättsstat rimligen bör uppställa, och då inte bara formellt utan också materiellt. Den svenska rättskulturen har av tradition uppburits av värderingar som att "det är bättre att fria tio skyldiga än att fälla en oskyldig" och manifesteras bl.a. i principen in dubio pro reo och oskuldspresumtionen, artikel 6 Europakonventionen om grundläggande friheter och mänskliga rättigheter. Det måste sålunda framstå som djupt otillfredsställande att det faktiskt skulle vara mer eller mindre slumpen som utgör grundvalen för huruvida en gärningsbeskrivning kommer att anses styrkt utom rimligt tvivel. Undertecknad efterlyser såtillvida att beviskravet blir utsatt för en erforderlig kunskapsteoretisk och vetenskaplig analys.

På förekommen anledning finns också goda skäl att tro att den fria bevisföringens princip tillämpas extensivt i fråga om att uppnå fällande domar medan den tillämpas restriktivt vid det motsatta förhållandet. Den i det för handen varande målet avvisade bevisningen - både den muntliga och skriftliga - förefaller ge fog för denna ståndpunkt; ett förhållande som torde stå i strid med objektivitetsprincipen, i synnerhet som denna avvisade bevisning skulle utgöra motbevisning till den av åklagarens åberopade bevisning.

Det kan konstateras att underrätterna i förevarande mål har gjort avsteg från de annars så höga kraven på preciserade gärningsbeskrivningar. Strikt logiskt följer att ju sämre precision i gärningsbeskrivningarna, desto lindrigare utredningsskyldighet får åklagaren och desto svårare blir det för den tilltalade att freda sig från den mer eller mindre uttalade förklaringsbördan som, trots att hela utredningsskyldigheten och bevisbördan vilar på åklagaren, har kommit att falla på den tilltalade.

Fragmentariskt nedslag i Svea hovrätts TPB-dom

Svea hovrätt har gett uttryck för sin och fastställt tingsrättens rättsuppfattning, förmedelst åberopande av 2 kap. 19 § regeringsformen, att TPB-användarnas agerande har inneburit ett angrepp på grundläggande värden i vår rättskultur.

"Vid en avvägning mellan det socialt adekvata intresset av att tillhandahålla en tjänst för fildelning av legalt utlagt material och den helt uppenbara risken för att verksamheten i massiv omfattning skulle leda till intrång i upphovsmännens grundlagsskyddade rättigheter, finner hovrätten att ansvarsfrihet på grund av oskrivna undantagsregler om social adekvans och bristande gärningsculpa inte kan komma i fråga." (Svea hovrätts dom, den 26 november 2010, i mål nr B 4041-09, s. 25)

Det är en tämligen välskriven dom som hovrätten har levererat. De utmätta fängelsestraffen för de tre åtalade (totalt 22 månader) och skadestånden (totalt 46 miljoner kr) kräver emellertid en kritisk diskussion. De tre dömdas framtid torde vara ödelagd. Det samma kan nog inte sägas om nöjesindustrin. 


Det ska bli riktigt spännande att se om Högsta domstolen kommer att dela underrätternas uppfattning om brott och straff samt proportionalitet däremellan.

Tvivlets tyranni

För första gången vad jag kan minnas har jag brukat förutsättningarna för förtidsröstning i en riktning för att stärka den demokratiska rättsstaten.

Vida tvivel och fyra års bedömningar senare står jag kvar med följande rättssemantiska och rättsepistemologiska bekymmer.

Är ett visst eller ett komplex av hjälpfaktum, bevisfaktum eller rättsfaktum

- möjligt - antagligt - sannolikt - troligt - utom rimligt tvivel - säkert, eller

- omöjligt - oantagligt - osannolikt - otroligt - inom rimligt tvivel - osäkert, och

hur bestämmer man detta på ett rättsvetenskapligt tillförlitligt sätt?

Jag tvivlar på att det går att få ett tillfredsställande svar, annat än att det kommer utmynna i ytterligare grunder för skepticism.

Beskattning är institutionaliserad konfiskation

Man borde inte behöva förmedelst tvång, hot eller våld uppnå solidaritet.

Med ett av de högsta skattetrycken i världen vill nu den rödgröna (s)örjan höja skatten ytterligare i den s-märkta solidaritetens namn.

Men glöm inte att skattesystemet är ett slags institutionaliserad konfiskation; skatten indrivs av staten med hot om tvång eller våld. Vill man spetsa till det något, men utan att för den delen gå utanför sanningens gräns, så handlar beskattning om någon sorts stöld eller rån.

I det avseendet liknar samhällssystemet en maffiastruktur. Staten erbjuder beskydd genom polis och militär m.m. i utbyte mot dina pengar; ett erbjudande du inte kan motstå. Betalar du inte, då kommer polisen och burar in dig!

Något om misstankar och oskuld

På grundval av anhållandet och icke-anhållandet av wikileaksgrundaren Julian Assange finns skäl att begrunda följande.

1. anledning (vilken som helst) att anta oegentlighet (sådant kan föranleda den enskilde att göra en polisanmälan; se dock upp med falsk eller vårdslös angivelse eller falsk eller vårdslös tillvitelse)

2. skälig anledning att misstänka ngn för brott (görs av åklagare)

3. på sannolika skäl misstänka ngn för brott (görs av åklagare/domstol)

4. tillräckliga skäl att väcka åtal mot ngn för brott (görs av åklagare/domstol; den ena ansöker om stämning, den andra utfärdar stämning)

5. utom rimligt tvivel skyldig till brott (fastställs av domstol)

Tills dess att en lagakraftvunnen dom föreligger ska man, enligt europakonventionens oskuldspresumtionen, betraktas som oskyldig. Att vara misstänkt innebär ju inte att man är skyldig, men som misstänkt befinner man sig i ett rättsligt limbo där man på skönsmässiga grunder kan råka ut för sociala stigma och frihetsberövanden.

Mellan punkterna 2-4 finns skäl att hålla på förundersökningssekretessen, dels på grund av enskildas integritetsintresse, dels på grund av att inte störa förundersökningen så att det går "troll" i den.

Ej diskriminering eftersom det står i lag?

I dagens nätupplaga av DN kan man läsa om ändrade antagningsregler till högskola/universitet som medför åldersdiskriminering.

Det handlar närmare bestämt om ändrade regler om meritvärdering och som får till effekt att dessa missgynnar de sökande som är äldre än 26 år.

Dagens nyheter återger att Diskrimineringsombudsmannen (DO) inte anser att det skulle vara fråga om åldersdiskriminering då den har stöd i högskoleförordningen.

Men naturligtvis är det så att åldersdiskriminering kan uppstå på både formella och reella grunder.

Formell eller direkt diskriminering är en olikbehandling som har stöd i grundlag, lag, förordning eller annan författning eller bestämmelse.

Reell eller indirekt diskriminering kan vara olikbehandling i praktiken eller vid tillämpning kriterier som inte framgår av författning.

Att de ändrade reglerna om meritvärdering skulle kunna handla om åldersdiskriminering råder inget tvivel om och det alldeles oavsett att de är fastslagna i högskoleförordningen. (Apartheid hade ju stöd i lag, men ansågs till slut strida mot de naturliga mänskliga rättigheterna och icke-diskrimineringsprincipen.)

Men den stora frågan är om det nu inte desto mindre är en form av legitim åldersdiskriminering d.v.s. en sådan åldersdiskriminering som ändå kan accepteras då det handlar om rättvisa mellan generationer.

DO kanske skulle kunna utveckla detta lite närmare. Det vore önskvärt, åtminstone för de människor som lär för livet flera gånger om och andra intresserade.

Åberopandet av "morallagar" i den offentliga debatten är demagogi

Som liberal reflekterar jag att det i traditionell media och i bloggosfären rasar indignation över kriminaliseringen av sexköp och barnpornografi utan konkreta brottsoffer (se närmare bestämt de japanska s.k. mangateckningarna).

De mycket upprörda kritikerna kallar dessa för skällsordet "morallagar" som utgör ett hot mot det öppna och fria samhället.

Det är förvisso riktigt att statens lagstiftning innebär ett slags begränsning för den enskildes suveränitet. Men lagstiftningen är samtidigt paradoxalt nog ett slags expansion av andra enskilda individers suveränitet - individer som utan statens intervention skulle vara mer utsatta och ha mindre frihet än annars.

Men att sexköpslagen och barnpornografilagen skulle vara mer klandervärda "morallagar" än andra lagar tål att diskuteras.

Till att börja med så skulle jag vilja påstå att hela brottsbalken utgörs av lagar som har moralisk grund. Jag är ganska övertygad om att den som blir bestulen typiskt sett "känner" att stöld är klandervärt; att nära anhöriga - mer än andra - till någon som blivit bragt om livet känner att det är klandervärt med mord och dråp; att den som utan sitt samtycke blir misshandlad känner att misshandel är klandervärt; att en nationalist känner att landsförräderi är klandervärt etc.

När i debatten får man höra att dessa delar av brottsbalken är "morallagar" med nedsättande förtecken?

Det är möjligt att vänsterpartister tycker att viss stöld - av fattig från rik - är en legitim förmögenhetsförflyttning; att en kampsportare anser att det är löjligt att inte kunna samtycka till misshandel för ansvarsfrihetsgrund o.d.

Men när det kommer till sex och sexualisering är brösttonerna väsentligt högre; sex är traditionellt tydligen mycket laddat, och kanske har det delvis att göra med reproduktionen och ansvaret för det som medföljer - det värnlösa men desto mer skyddsvärda barnet; den sexsäljande kvinnan kanske också typiskt sett är värnlös, vad vet jag.

Det är mycket möjligt att Sverige har gjort en rimlig avvägning genom kriminalisering av sexköp och barnpornografi. Det är handlingarna som har kriminaliserats och inte effekten av handlingarna. Det innebär att lagstiftaren vill skydda människors integritet och dra gränserna med god marginal för att förebygga eventuella skador.

Det är också möjligt - med risk för att låta värdenihilistisk - att det går att argumentera för att dessa lagar kan eller bör upphävas eller förändras, men då krävs bättre argument än det demagogiska "morallagar".

Jag ska inte underlåta att framhålla att även jag kan tycka att när staten kriminaliserar tankar och fantasier, även om dessa är vidriga, skamliga och skuldinducerande men som inte utgör vare sig förberedelse eller anstiftan, stämpling eljest medverkan till brott, då har det gått något bortom det rimliga, rättvisa och intellektuellt hederliga.

Men då är det måhända inte fråga om "morallagar" utan ren och skär hysteri och vidskeplighet, såvida vi inte talar om vetenskaplig forskning något som förresten verkar frånvarande i den nya sexköpslagsutredningen.

Avslutningsvis kan poängteras att enligt Europakonventionen om de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna så är vi garanterade tankefrihet och samvetsfrihet, men det är en garanti med undantag.

Oskyldighetspresumtionen och rättsstaten i en Ask

Vid det här laget har det knappast undgått någon att den svenska justitieministern Beatrice Ask (M) vill återinföra skamstraff i Sverige.

Beatrice Ask vill närmare bestämt att polisen ska delge misstanke om sexköpsbrott genom särskilt färgade kuvert som ska gå till den misstänktes folkbokföringsadress, så att åtminstone inte den närmaste familjen ska undgå att veta att sambon, maken eller fadern är misstänkt för sexköpsbrott.

Och det mest häpnadsväckande med dessa Beatrice Asks idéer är inte skamstraffet som sådant utan det är att det alltså ska drabba en misstänkt, som alltså kan vara oskyldig då denne inte är dömd av domstol ännu.

Den liberala demokratiska rättsstaten bygger bl.a. på den mänskliga fri- och rättigheten att alla medborgare ska betraktas som oskyldiga fram tills dess att en lagakraftvunnen dom visar motsatsen.

Men justitieminister Beatrice Ask (M) står alltså i begrepp att rubba på en av dessa mest fundamentala rättsgrundsatser.

Skamstraffet avskaffades för övrigt i Sverige år 1865. Vår justitieminister är sålunda tämligen reaktionär.

Samtidigt är hon paradoxalt obehagligt modern i det att hon stöder "storebrorsapparaten" i övrigt såsom genom FRA-lagen, telekompaketet, datalagringsdirektivet, IPRED, ACTA.

Ask m.fl. (M), (S) et al lär inte ha några problem med att kränka personers integritet på misstankestadiet, eftersom de redan gör det dessförinnan då de gradvis ersatt den demokratiska rättsstaten med en närmast totalitär övervakningsstat.

Oskyldighetspresumtionen och medborgarna är fångade i en (M)Ask! Men den tredje söndagen i september innevarande år kan bli ett steg mot befrielse.

Socialtjänsten - "Damn if you do, damn if you don´t!"

Socialtjänsten är för en del en "förbannelse", för andra en "välsignelse", (för ytterligare några - de likgiltiga - ingenting).

För kommunen, som huvudman, är socialtjänsten ett nödvändigt tvång. Staten tvingar kommunerna att tillhandahålla socialtjänsten.

Varför?

- Jo, av den enkla anledningen att det finns individer och familjer i samhället som av olika biologiska, sociala, ekonomiska eller juridiska orsaker inte kan eller vill ta ett sunt ansvar för sig själva.

Dessa faktorer innefattar en mängd intressekonflikter och socialtjänsten sitter ofta i ett "getingbo".

Vid myndighetsutövning mot enskild d.v.s. när socialtjänsten fattar beslut i ett enskilt fall, såsom t.ex. familjehemsplacering av barn, då finns det nästan alltid närstående, inte minst biologiska föräldrar eller far- eller morföräldrar, om dessa är vid liv och medvetande, som inte applåderar gillande - måhända över bristande självinsikt eller att socialtjänsten faktiskt gjort en felbedömning i något avseende.

Felbedömningar från myndigheten är kanske moraliskt än mer illavarslande än missbrukande och kriminella föräldrar, varför det är av yttersta vikt att myndigheten står under något slags insyn från allmänheten, tillsyn och kontroll, t.ex. genom JO och JK samt Socialstyrelsen, och media i någon utsträckning.

Men det finns ett begynnande fenomen i bloggosfären, där föräldrar som känt sig förfördelade tar tillfället i akt och engagerar och mobiliserar bloggare till ett cyberpöbelvälde som dömer ut socialtjänsten. Det kan också vara så att initiativbenägna "tredje män" (som för övrigt många gånger är kvinnor) söker upp problemfall och driver opinion i ärenden, ibland kanske mot bättre vetande.

I vart blir dylikt pöbelvälde något ytterst svårt för socialtjänsten att hantera medialt, eftersom den är belagd med tystnadsplikt. Opinionsläget är sålunda alltid till nackdel för socialtjänsten och dess skyddsintressen: barn m.fl.

Att ansvara för socialtjänsten kan därför vara ett mycket otacksamt arbete.

Jag tror själv att socialtjänsten är ett nödvändigt ont p.g.a. människors fel och brister. Även socialtjänstarbetare är människor, som också kan ha fel och brister. Men här gäller förstås att arbetsgivaren är noggrann vid rekrytering ("adverse selection") och under anställningen ("moral hazard").

Det finns visserligen incitamentsstrukturer för att inte begå fel vid myndighetsutövningen. Jag tänker på risken för beslutsfattarnas straffansvar för tjänstefel; jag tänker på risken för revisionsansvar d.v.s. skadeståndsansvar för socialnämndens politiker p.g.a. slöseri med skattemedel; jag tänker på det politiska ansvaret för kommunpolitikerna d.v.s. risken att av allmänheten inte få förnyat politiskt förtroende vid de allmänna valen.

Dessa ofullmkomliga incitamentsstrukturer, som inte utgör några absoluta garantier mot maktmissbruk, korruption och tjänstefel, kanske kräver ett större samhällsengagemang. Men jag tvivlar på ett digitalt pöbelvälde inom bloggosfären som åt socialtjänsten gapar: "damn if you do, damn if you don´t"!

Principiella diskussioner om rättssäkerhet, metod- och bevisproblem, tolknings- och tillämpningsproblem bör dock uppmuntras.

Digitala urkunder, urkundsförfalskning och signaturkapande cyberstalkers

Jag har inte satt mig in i det ordentligt men den rådande uppfattningen tycks vara att datalagrad information kan betraktas som en urkund. Jmf. Svea hovrätts dom, 2002-05-31, mål nr B5358-01.

Regeringen tillsatte därefter, 2005, en utredning, den s.k. IT-förfalskningsutredningen, som fick i uppdrag att återkomma med förslag på straffrättsligt skydd för digitala dokument.

Någon ändring i brottsbalkens kapitel 14 och 15 har dock ej genomförts ännu kan jag konstatera.

Men högsta domstolen har så sent som i dom, 2009-03-24, i mål nr B 4608-07, tydligen ansett att uppgifter i digital form, som införts till en magnetremsa på ett kort utan sedvanlig text har varit att betrakta som en urkund.

Man kanske borde uppmana signaturkaparna et al i bloggosfären till viss försiktighet.

Information på bloggarna är ju datalagrad och bloggarna skulle kunna, om originalitetskravet är uppfyllt, anses som en digital urkund.

Detta är rimligt om man samtidigt betänker att man riskerar straffrättsligt ansvar för vad som skrivs på bloggen, då det handlar om förtal, förolämpning, falsk tillvitelse, falsk angivelse o.d.

*Inlägget redigerat 2009-09-20 av undertecknad.

Den "firade" bevisvärderingens princip i brottmål omfattar cirkelbevis

Juristen har idag uppmärksammat bloggosfären på en hovrättsdom som "klarlägger" rättsläget för tillämpning av den s.k. fria bevisvärderingens princip - den innebär att inte några formella krav i lag uppställs på vad bevisningen måste utgöras av.

Hovrätten för Västra Sverige har, den 29 juli 2009, i kraft av mål nr B 2891-09 oförblommerat uttalat:

"Brist på stödbevisning utgör inte ett absolut hinder mot bifall till ett åtal."

Hm... låt se... Detta innebär alltså att det är tillräckligt med en trovärdig målsägande med tillförlitliga uppgifter. Men om stödbevisning saknas, hur ska då en domstol kunna kontrollera trovärdigheten hos målsäganden och tillförlitligheten hos denn*s uppgifter?

Jo, i brist på stödbevisning måste ju rimligtvis trovärdigheten mätas mot tillförlitligheten medan tillförlitligheten mätas mot trovärdigheten.

Detta innebär något alldeles fantastiskt, nämligen att man godtar cirkelbevis för att styrka skuld utom rimligt tvivel!

Huruvida detta hedrar en modern demokratisk rättsstat överlåtes på läsaren att bedöma.

Vill man smäda lite kan man inte desto mindre översätta den fria bevisvärderingens princip till den fria gissningslekens dito.

Slut på förtroendet för Gotlands landshövding

Marianne Samuelssons (mp) karriär som landshövding tog ett abrupt slut redan tisdagen 4/8, nästan hastigare än att hon hann klämma ur sig att allt var en "set up".

Regeringen med kommunministern Mats Odell i spetsen avbröt Samuelssons semester och förklarade att förtroendet för henne var förbrukat (om än något mer inlindat, men inte alls mycket mer).

Detta ska alltså förstås i relief mot att Marianne Samuelsson på osakliga grunder gjorde undantag från upprätthållandet av strandskyddet till förmån för en enskild fysisk persons privata fastighet därför att denne är en mycket framgångsrik företagare.

Likväl får Marianne Samuelsson nu efter semestern träda i tjänst inom regeringskansliet i stället.

Några bevingade ord från "Samuelssonsskandalen":

1. "Jag är lockad i en fälla av en illojal medarbetare med en egen politisk agenda." (Min kommentar: skönt att vi har tjänstemän som är lojala mot grundlagen och dess legalitetsprincip: all offentlig makt skall utövas under lagarna.)

2. "Jag besjälas av allas lika rätt inför lagen." (Hm... Den offentliga makten skall utövas med respekt för allas lika värde/... beakta allas likhet inför lagen. Känn på tyngden av dessa ord. Det är ju inte grundlagen hon i första hand har åberopat sig, i synnerhet inte när det formella beslutet om åsidosättandet av grundlagen och miljöbalken togs.)

3. "Jag ångrar jättemycket att jag totalt har missuppfattats." (Min kommentar: Hur kan man ångra andras handlingar?!)

Källor:

www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3307005.svd

www.dn.se/nyheter/sverige/marianne-samuelsson-avgar-1.924524

www.aftonbladet.se/nyheter/article5602962.ab

www.expressen.se/Nyheter/1.1661271/marianne-samuelsson-jag-har-missuppfattats

På spaning efter den sanning som ligger höljd i "mörklandet"

Fanns det verkligen skäl för att gömma sig och fanns det verkligen grund för en viss "dokumentärromanfigur" att få asyl i Förenta staterna?

Följande länk leder kanske mot en viss plausibilitet i den riktningen i en "sann historia".

http://www.asylumlaw.org/legal_tools/index.cfm?fuseaction=showJudges2004

Makt och ansvar

Något som bekymrar mig emellanåt är ansvarsfrågor.

Det är naturligtvis rimligt att den som har makt över sig själv eller eljest kontroll över sin situation också bör bära ansvaret för den. Men i fall där den enskilde är otillräknelig eller med andra ord är i avsaknad av förstånds- och beslutsförmågor, är det då rimligt att påföra denne ansvar för sig och sina gärningar?

I Sverige och i andra s.k. moderna rättsstater är det emellertid så att den otillräknelige i princip anses kunna begå brott men inte påföras ansvar härför. Inte desto mindre förutsätter ju en brottslig handling att den begåtts uppsåtligen eller vårdslöst. Hur kan man tillförlitligen bedöma hurvida en otillräknelig är medveten om, eller medvetet eller omedvetet oaktsam i sin gärning? Det tredje villkoret, omedvetet oaktsam, kanske kan förutsättas. Men härefter?

Oavsett kan hållas i åminne att det till trots är skillnad mellan en klandervärd handling å ena sidan och en klandervärd person å den andra. Men nog får det orimliga moraliska konsekvenser om en fullt tillräknelig person kan begå en klandervärd handling utan att själv kunna klandras som person. Makt måste implicera ansvar.

Dogmatiker och Skeptiker

I den allmänna debatten om "Mia Eriksson" (i Gömda) tenderar det att bli ett läger å ena sidan bestående av Marklundsdogmatiker å andra sidan Marklundsskeptiker.

Man kan i och för sig hävda motsatsen nämligen att det handlar om Antonssondogmatiker visavi Antonssonskeptiker.

Någorlunda klart är att debatten tenderar att bli något onyanserad trots att den har enorm potential att bli just nyanserad. Men allmänheten saknar både tid och engagemang för att vrida och vända på påstådda fakta. Då är det lättare att hemfalla åt att vara skeptisk dogmatiker eller dogmatisk skeptiker.

Det samma lär gälla debatten om Thomas Quicks eventuella oskuld och justitiesjälvmord.

Men denna kriminalhistoria är ofantligt mycket viktigare, eftersom det handlar om att ett obestämt antal gärningsmän kan gå fria från ett trettiotal mord.

Att rättsväsendet med van der Kwast i spetsen intar en dogmatisk position är tämligen naturligt med tanke på den s.k. orubblighetsprincip som gäller i svensk rätt - en lagakraftvunnen dom får av rättssäkerhetsskäl inte rubbas. Att Kwast, Ståhle och Penttinen har investerat en hel del av sin totala trovärdighet i sina respektive yrkesroller kan också utgöra en del av den incitamentsstruktur som gör att de nu anser att deras skeptiker skapar en cirkus eller spektakel.

Det finns emellertid andra rättssäkerhetsskäl som väger tyngre och som kan föranleda att högsta domstolen beviljar resning i Quicks fall. Det är en fundamental princip att hellre skall tio skyldiga gå fria än en oskyldig bli fälld. Det är dylika skäl som lyfts fram av Leif GW Persson, Jan Guillou, Pelle Svensson, Hannes Råstam m.fl.

I Quicks fall vore det mest förnuftiga att inta en skeptisk hållning och se till att Quick m.fl. inte faller offer för sin egen psykiska störning och andras dogmer om de "förträngda minnenas logik", masshysterin i media och vissa yrkeskategoriers gruppsykoser.