Tvivlets tyranni

För första gången vad jag kan minnas har jag brukat förutsättningarna för förtidsröstning i en riktning för att stärka den demokratiska rättsstaten.

Vida tvivel och fyra års bedömningar senare står jag kvar med följande rättssemantiska och rättsepistemologiska bekymmer.

Är ett visst eller ett komplex av hjälpfaktum, bevisfaktum eller rättsfaktum

- möjligt - antagligt - sannolikt - troligt - utom rimligt tvivel - säkert, eller

- omöjligt - oantagligt - osannolikt - otroligt - inom rimligt tvivel - osäkert, och

hur bestämmer man detta på ett rättsvetenskapligt tillförlitligt sätt?

Jag tvivlar på att det går att få ett tillfredsställande svar, annat än att det kommer utmynna i ytterligare grunder för skepticism.

Beskattning är institutionaliserad konfiskation

Man borde inte behöva förmedelst tvång, hot eller våld uppnå solidaritet.

Med ett av de högsta skattetrycken i världen vill nu den rödgröna (s)örjan höja skatten ytterligare i den s-märkta solidaritetens namn.

Men glöm inte att skattesystemet är ett slags institutionaliserad konfiskation; skatten indrivs av staten med hot om tvång eller våld. Vill man spetsa till det något, men utan att för den delen gå utanför sanningens gräns, så handlar beskattning om någon sorts stöld eller rån.

I det avseendet liknar samhällssystemet en maffiastruktur. Staten erbjuder beskydd genom polis och militär m.m. i utbyte mot dina pengar; ett erbjudande du inte kan motstå. Betalar du inte, då kommer polisen och burar in dig!

Något om misstankar och oskuld

På grundval av anhållandet och icke-anhållandet av wikileaksgrundaren Julian Assange finns skäl att begrunda följande.

1. anledning (vilken som helst) att anta oegentlighet (sådant kan föranleda den enskilde att göra en polisanmälan; se dock upp med falsk eller vårdslös angivelse eller falsk eller vårdslös tillvitelse)

2. skälig anledning att misstänka ngn för brott (görs av åklagare)

3. på sannolika skäl misstänka ngn för brott (görs av åklagare/domstol)

4. tillräckliga skäl att väcka åtal mot ngn för brott (görs av åklagare/domstol; den ena ansöker om stämning, den andra utfärdar stämning)

5. utom rimligt tvivel skyldig till brott (fastställs av domstol)

Tills dess att en lagakraftvunnen dom föreligger ska man, enligt europakonventionens oskuldspresumtionen, betraktas som oskyldig. Att vara misstänkt innebär ju inte att man är skyldig, men som misstänkt befinner man sig i ett rättsligt limbo där man på skönsmässiga grunder kan råka ut för sociala stigma och frihetsberövanden.

Mellan punkterna 2-4 finns skäl att hålla på förundersökningssekretessen, dels på grund av enskildas integritetsintresse, dels på grund av att inte störa förundersökningen så att det går "troll" i den.

Ej diskriminering eftersom det står i lag?

I dagens nätupplaga av DN kan man läsa om ändrade antagningsregler till högskola/universitet som medför åldersdiskriminering.

Det handlar närmare bestämt om ändrade regler om meritvärdering och som får till effekt att dessa missgynnar de sökande som är äldre än 26 år.

Dagens nyheter återger att Diskrimineringsombudsmannen (DO) inte anser att det skulle vara fråga om åldersdiskriminering då den har stöd i högskoleförordningen.

Men naturligtvis är det så att åldersdiskriminering kan uppstå på både formella och reella grunder.

Formell eller direkt diskriminering är en olikbehandling som har stöd i grundlag, lag, förordning eller annan författning eller bestämmelse.

Reell eller indirekt diskriminering kan vara olikbehandling i praktiken eller vid tillämpning kriterier som inte framgår av författning.

Att de ändrade reglerna om meritvärdering skulle kunna handla om åldersdiskriminering råder inget tvivel om och det alldeles oavsett att de är fastslagna i högskoleförordningen. (Apartheid hade ju stöd i lag, men ansågs till slut strida mot de naturliga mänskliga rättigheterna och icke-diskrimineringsprincipen.)

Men den stora frågan är om det nu inte desto mindre är en form av legitim åldersdiskriminering d.v.s. en sådan åldersdiskriminering som ändå kan accepteras då det handlar om rättvisa mellan generationer.

DO kanske skulle kunna utveckla detta lite närmare. Det vore önskvärt, åtminstone för de människor som lär för livet flera gånger om och andra intresserade.

Den "firade" bevisvärderingens princip i brottmål omfattar cirkelbevis

Juristen har idag uppmärksammat bloggosfären på en hovrättsdom som "klarlägger" rättsläget för tillämpning av den s.k. fria bevisvärderingens princip - den innebär att inte några formella krav i lag uppställs på vad bevisningen måste utgöras av.

Hovrätten för Västra Sverige har, den 29 juli 2009, i kraft av mål nr B 2891-09 oförblommerat uttalat:

"Brist på stödbevisning utgör inte ett absolut hinder mot bifall till ett åtal."

Hm... låt se... Detta innebär alltså att det är tillräckligt med en trovärdig målsägande med tillförlitliga uppgifter. Men om stödbevisning saknas, hur ska då en domstol kunna kontrollera trovärdigheten hos målsäganden och tillförlitligheten hos denn*s uppgifter?

Jo, i brist på stödbevisning måste ju rimligtvis trovärdigheten mätas mot tillförlitligheten medan tillförlitligheten mätas mot trovärdigheten.

Detta innebär något alldeles fantastiskt, nämligen att man godtar cirkelbevis för att styrka skuld utom rimligt tvivel!

Huruvida detta hedrar en modern demokratisk rättsstat överlåtes på läsaren att bedöma.

Vill man smäda lite kan man inte desto mindre översätta den fria bevisvärderingens princip till den fria gissningslekens dito.

Olyckliga tendenser inom institutionell rättvisa

Den liberala rättsstaten lider av vissa "systemfel" genom vilka opportunister maximerar sina rättigheter och minimerar sina skyldigheter,

förstorar upp sina egna fördelar och den andres nackdelar, eller

förminskar sina egna brister och den andres goda sidor.

Allt detta för att optimera sitt eget välstånd och välbefinnande (i den utsträckning samvetet så tillåter).

Jag kan inte påstå att detta är en tilltagande tendens, såsom en tendens om moralens definitiva upphävande, utan enkom en lång tendens över tid som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden.

Ett slags institutionell rättvisa

Den svenska rätts- och välfärdsstaten skapar och vidmakthåller i kraft av lag rättigheter och skyldigheter, men inte bara i förhållande till svenska medborgare utan också till EU-medborgare i övrigt och s.k. tredjelandsmedborgare som har sin hemvist i Sverige.

Rättvisa kan förstås som en av den offentliga maktens distribution av rättigheter och skyldigheter bland fysiska och juridiska personer som har en bestämd anknytning till Sverige.

Frihet för rättvisa

Vad är egentligen förutsättningen för rättvisa i mänskliga relationer?

Idén om den liberala demokratiska rättsstaten finner sitt fundament i axiomet att avtalsfrihet implicerar rättvisa.

Självbestämmande och rationella invidivider ingår frivilligt reciproka avtal som leder till en ökad nytta för var och en av avtalsparterna i förhållande till deras nyttoutgångspunkt.

Den liberala rättsstaten torde vara garanten för det självbestämmande demokratiska subjektet i och med att erfarenheten visar att det finns ett visst behov av statligt tvång för att stävja de opportunistiska individer som annars själva skulle söka fördelar medelst vilseledning, utnyttjande av beroendeställning, tvång, våld eller hot om våld.

Den liberala rättsstaten blir därför en nödvändig förutsättning för frihet och rättvisa.

Sanning på undantagstillstånd, men där finns en glimt av renässans

Vad som nu händer i mediavärlden och bloggosfären är måhända en pånyttfödelse eller restaurering av ett stabilare sanningskoncept.

Liza Marklunds och "Mia Erikssons" Gömda och Asyl och kritiken därav genom Monica Antonssons "Mia - Sanningen om Gömda" visar att sanningsbegreppet återigen är satt på undantagstillstånd.

Egentligen finns en svensk makttradition av mörkläggningar i olika ärenden. Av något slags nutidsrelevans kan alla "affärer" sedan andra världskriget visa att sanningen har varit något av en sällsynt gäst i folkhemmet. Jag tänker på statens och medias historierevisionism av svenskt bistånd till den tyska krigsmakten under andra världskriget; jag tänker på rättsrötedebatten under 1950-talet; jag tänker vidare på IB-affären och Geijers-affären under 1970-talet; jag tänker på Palmeutredningen under 1980-90-talen; jag tänker på avrapporteringen av Estoniakatastrofen på 90-talet och tsunamihanteringen på 2000-talet m.m.

Det synes finnas en lång tradition av mörkläggningar och lögner som har haft negativa konsekvenser för allmänheten, men kanske positiva konsekvenser för rikets säkerhet, om man med det sistnämnda nu felaktigt anser att det intresset skulle vara identiskt med en bestämd sittande regering, en bestämd statsminister, ett bestämt politiskt parti e.d. Något större politiskt ansvar har inte utkrävts, ehuru svenska folket vid riksdagsvalet 2006 visade att det hade fått nog av den socialdemokratiska maktfullkomlighetens hyckleri och lögner.

Nu när den tredje statsmakten - media - nästan förtiger en mycket intressant principdiskussion kring sanning i relief mot "Mia-Den sanna historien om Gömda", visar sig sanningen återigen vara satt på undantagstillstånd.

Både när staten och media mörklägger och förtiger skadar de sin egen trovärdighet och riskerar allmänhetens förtroende och tillit därtill, vilket förstås är en viss fara för den överordnade parlamentariska demokratins trovärdighet.

Den enskilde kan numera emellertid visa sitt missnöje genom medborgarjournalistik i bloggosfären. Denna nya journalistik kan ha en sanerande effekt på "osunda" politiker och den förskjuter makten över "sanningen" från traditionell media till en mer modern form därav. Det synes bli en renässans för sanningen (även om många inte verkar ha reflekterat över litteraturkritik, realismgenren o.d.).