Socialtjänsten - "Damn if you do, damn if you don´t!"

Socialtjänsten är för en del en "förbannelse", för andra en "välsignelse", (för ytterligare några - de likgiltiga - ingenting).

För kommunen, som huvudman, är socialtjänsten ett nödvändigt tvång. Staten tvingar kommunerna att tillhandahålla socialtjänsten.

Varför?

- Jo, av den enkla anledningen att det finns individer och familjer i samhället som av olika biologiska, sociala, ekonomiska eller juridiska orsaker inte kan eller vill ta ett sunt ansvar för sig själva.

Dessa faktorer innefattar en mängd intressekonflikter och socialtjänsten sitter ofta i ett "getingbo".

Vid myndighetsutövning mot enskild d.v.s. när socialtjänsten fattar beslut i ett enskilt fall, såsom t.ex. familjehemsplacering av barn, då finns det nästan alltid närstående, inte minst biologiska föräldrar eller far- eller morföräldrar, om dessa är vid liv och medvetande, som inte applåderar gillande - måhända över bristande självinsikt eller att socialtjänsten faktiskt gjort en felbedömning i något avseende.

Felbedömningar från myndigheten är kanske moraliskt än mer illavarslande än missbrukande och kriminella föräldrar, varför det är av yttersta vikt att myndigheten står under något slags insyn från allmänheten, tillsyn och kontroll, t.ex. genom JO och JK samt Socialstyrelsen, och media i någon utsträckning.

Men det finns ett begynnande fenomen i bloggosfären, där föräldrar som känt sig förfördelade tar tillfället i akt och engagerar och mobiliserar bloggare till ett cyberpöbelvälde som dömer ut socialtjänsten. Det kan också vara så att initiativbenägna "tredje män" (som för övrigt många gånger är kvinnor) söker upp problemfall och driver opinion i ärenden, ibland kanske mot bättre vetande.

I vart blir dylikt pöbelvälde något ytterst svårt för socialtjänsten att hantera medialt, eftersom den är belagd med tystnadsplikt. Opinionsläget är sålunda alltid till nackdel för socialtjänsten och dess skyddsintressen: barn m.fl.

Att ansvara för socialtjänsten kan därför vara ett mycket otacksamt arbete.

Jag tror själv att socialtjänsten är ett nödvändigt ont p.g.a. människors fel och brister. Även socialtjänstarbetare är människor, som också kan ha fel och brister. Men här gäller förstås att arbetsgivaren är noggrann vid rekrytering ("adverse selection") och under anställningen ("moral hazard").

Det finns visserligen incitamentsstrukturer för att inte begå fel vid myndighetsutövningen. Jag tänker på risken för beslutsfattarnas straffansvar för tjänstefel; jag tänker på risken för revisionsansvar d.v.s. skadeståndsansvar för socialnämndens politiker p.g.a. slöseri med skattemedel; jag tänker på det politiska ansvaret för kommunpolitikerna d.v.s. risken att av allmänheten inte få förnyat politiskt förtroende vid de allmänna valen.

Dessa ofullmkomliga incitamentsstrukturer, som inte utgör några absoluta garantier mot maktmissbruk, korruption och tjänstefel, kanske kräver ett större samhällsengagemang. Men jag tvivlar på ett digitalt pöbelvälde inom bloggosfären som åt socialtjänsten gapar: "damn if you do, damn if you don´t"!

Principiella diskussioner om rättssäkerhet, metod- och bevisproblem, tolknings- och tillämpningsproblem bör dock uppmuntras.