Den svenska rätts- och välfärdsstaten skapar och vidmakthåller i kraft av lag rättigheter och skyldigheter, men inte bara i förhållande till svenska medborgare utan också till EU-medborgare i övrigt och s.k. tredjelandsmedborgare som har sin hemvist i Sverige.
Rättvisa kan förstås som en av den offentliga maktens distribution av rättigheter och skyldigheter bland fysiska och juridiska personer som har en bestämd anknytning till Sverige.
Leta i den här bloggen
Visar inlägg med etikett rätt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rätt. Visa alla inlägg
lördag 4 juli 2009
Ett slags institutionell rättvisa
Etiketter:
rätt,
rättsstat,
rättvisa,
välfärd,
välfärdsstat
onsdag 31 december 2008
Makt och ansvar
Något som bekymrar mig emellanåt är ansvarsfrågor.
Det är naturligtvis rimligt att den som har makt över sig själv eller eljest kontroll över sin situation också bör bära ansvaret för den. Men i fall där den enskilde är otillräknelig eller med andra ord är i avsaknad av förstånds- och beslutsförmågor, är det då rimligt att påföra denne ansvar för sig och sina gärningar?
I Sverige och i andra s.k. moderna rättsstater är det emellertid så att den otillräknelige i princip anses kunna begå brott men inte påföras ansvar härför. Inte desto mindre förutsätter ju en brottslig handling att den begåtts uppsåtligen eller vårdslöst. Hur kan man tillförlitligen bedöma hurvida en otillräknelig är medveten om, eller medvetet eller omedvetet oaktsam i sin gärning? Det tredje villkoret, omedvetet oaktsam, kanske kan förutsättas. Men härefter?
Oavsett kan hållas i åminne att det till trots är skillnad mellan en klandervärd handling å ena sidan och en klandervärd person å den andra. Men nog får det orimliga moraliska konsekvenser om en fullt tillräknelig person kan begå en klandervärd handling utan att själv kunna klandras som person. Makt måste implicera ansvar.
Det är naturligtvis rimligt att den som har makt över sig själv eller eljest kontroll över sin situation också bör bära ansvaret för den. Men i fall där den enskilde är otillräknelig eller med andra ord är i avsaknad av förstånds- och beslutsförmågor, är det då rimligt att påföra denne ansvar för sig och sina gärningar?
I Sverige och i andra s.k. moderna rättsstater är det emellertid så att den otillräknelige i princip anses kunna begå brott men inte påföras ansvar härför. Inte desto mindre förutsätter ju en brottslig handling att den begåtts uppsåtligen eller vårdslöst. Hur kan man tillförlitligen bedöma hurvida en otillräknelig är medveten om, eller medvetet eller omedvetet oaktsam i sin gärning? Det tredje villkoret, omedvetet oaktsam, kanske kan förutsättas. Men härefter?
Oavsett kan hållas i åminne att det till trots är skillnad mellan en klandervärd handling å ena sidan och en klandervärd person å den andra. Men nog får det orimliga moraliska konsekvenser om en fullt tillräknelig person kan begå en klandervärd handling utan att själv kunna klandras som person. Makt måste implicera ansvar.
onsdag 24 december 2008
"Quick" förundersökning; fråga om objektivitet
Thomas Quicks advokat Thomas Olsson uppger genom Svenska dagbladet idag uppgifter som tyder på att domstolen i åtminstone ett av Quickfallen inte hade tillgång till det fullständiga processmaterialet.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2242545.svd
Om domstol ifråga skall kunna leverera en "rättvis" dom, så borde den ha tillgång all relevant processinformation.
Mitt under andra världskriget kungjordes den svenska straffrättsliga tvåpartsprocessen. Syftet var bl.a. att stärka rättssäkerheten och garantera principer som om att hellre skulle tio skyldiga gå fria än att en oskyldig fälldes för brott.
Utredningsskyldigheten och bevisbördan skulle vila tungt på åklagaren och den misstänkte eller tilltalade skulle betraktas som oskyldig tills dess att motsatsen var bevisad bortom rimligt tvivel medelst en lagakraftvunnen dom.
(En ofrånkomlig paradox finns emellertid i dikotomin misstänkt-oskyldig; men visst kan man vara misstänkt och oskyldig eller misstänkt och skyldig. I flumfilosofisk mening kanske det är så att ingen är fullkomligt oskyldig i allmänhet och att det i varje enskild kontext blott är fråga om grader av ansvar.)
Under förundersökningen är åklagaren till yttermera visso underkastad en objektivitetsprincip och skyndsamhetskrav.
Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas. [...] Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva. [...] Rättegångsbalken 23 kap. 4 §
Fråga är nu alltså om inte van der Kwast har varit lite väl "kvick" och förbisett att beakta omständigheter som var gynnsamma för den misstänkte Thomas Quick.
Domstolen synes inte ha fått erfara att Quick varit tungt medicinerad av bensodiazepiner (ett slags narkotika) i kombination med inflytandet av terapin i de "förträngda minnenas logik".
Domstolen har till synes inte heller haft möjlighet att bedöma problemet kring att Quick på alldeles egen hand har fått delge förundersökningsmännen uppgifter kring påstådda mord eller om dessa uppgifter har "planterats" för honom.
Vidare har domstolen inte heller fått del av samtliga rättsintyg som utfärdats.
Nå, här kan anföras att försvararens uppgift i nämnda tvåpartsprocess är att tillvarata sin klients intressen vilket bl.a. är att bevaka så att åklagaren uppfyller sin objektivitetsplikt.
Thomas Quicks dåvarande advokat hade dock en besvärlig uppgift; Thomas Quick ville ju bli fälld för brott, eftersom det var han som ihärdigt erkände ett trettiotal mord. Och skulle då advokaten ha motarbetat sin klient? (Ja enligt min mening skulle han ha kört över sin klient och aktivt hävdat hans oskuld, eftersom klienten var psykiskt störd, klientens trovärdighet låg och dennes uppgifter rimligen mindre tillförlitliga.)
Ansvaret kastas då åter tillbaka på åklagaren; denne borde ha insett att advokaten hade denna besvärliga situation och därvid än mer noggrant sett till att uppfylla sin objektivitetsplikt.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2242545.svd
Om domstol ifråga skall kunna leverera en "rättvis" dom, så borde den ha tillgång all relevant processinformation.
Mitt under andra världskriget kungjordes den svenska straffrättsliga tvåpartsprocessen. Syftet var bl.a. att stärka rättssäkerheten och garantera principer som om att hellre skulle tio skyldiga gå fria än att en oskyldig fälldes för brott.
Utredningsskyldigheten och bevisbördan skulle vila tungt på åklagaren och den misstänkte eller tilltalade skulle betraktas som oskyldig tills dess att motsatsen var bevisad bortom rimligt tvivel medelst en lagakraftvunnen dom.
(En ofrånkomlig paradox finns emellertid i dikotomin misstänkt-oskyldig; men visst kan man vara misstänkt och oskyldig eller misstänkt och skyldig. I flumfilosofisk mening kanske det är så att ingen är fullkomligt oskyldig i allmänhet och att det i varje enskild kontext blott är fråga om grader av ansvar.)
Under förundersökningen är åklagaren till yttermera visso underkastad en objektivitetsprincip och skyndsamhetskrav.
Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas. [...] Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva. [...] Rättegångsbalken 23 kap. 4 §
Fråga är nu alltså om inte van der Kwast har varit lite väl "kvick" och förbisett att beakta omständigheter som var gynnsamma för den misstänkte Thomas Quick.
Domstolen synes inte ha fått erfara att Quick varit tungt medicinerad av bensodiazepiner (ett slags narkotika) i kombination med inflytandet av terapin i de "förträngda minnenas logik".
Domstolen har till synes inte heller haft möjlighet att bedöma problemet kring att Quick på alldeles egen hand har fått delge förundersökningsmännen uppgifter kring påstådda mord eller om dessa uppgifter har "planterats" för honom.
Vidare har domstolen inte heller fått del av samtliga rättsintyg som utfärdats.
Nå, här kan anföras att försvararens uppgift i nämnda tvåpartsprocess är att tillvarata sin klients intressen vilket bl.a. är att bevaka så att åklagaren uppfyller sin objektivitetsplikt.
Thomas Quicks dåvarande advokat hade dock en besvärlig uppgift; Thomas Quick ville ju bli fälld för brott, eftersom det var han som ihärdigt erkände ett trettiotal mord. Och skulle då advokaten ha motarbetat sin klient? (Ja enligt min mening skulle han ha kört över sin klient och aktivt hävdat hans oskuld, eftersom klienten var psykiskt störd, klientens trovärdighet låg och dennes uppgifter rimligen mindre tillförlitliga.)
Ansvaret kastas då åter tillbaka på åklagaren; denne borde ha insett att advokaten hade denna besvärliga situation och därvid än mer noggrant sett till att uppfylla sin objektivitetsplikt.
Etiketter:
rätt,
rättvisa,
Thomas Quick,
van der Kwast,
åklagare
tisdag 23 december 2008
Hinder för den inspirerade nybörjarbloggaren och dennes eventuella kommentatorer
Jag sitter här och känner mig inspirerad till att låta tassarna löpa över tangentbordet. Men så slår det mig att man kanske inte vare sig bör eller får skriva och yttra sig om vad som helst ens på internet.
Genast inventerar jag mitt mentala kontor och finner en mängd hinder.
A. Man får tydligen inte begå vare sig kvalificerat olaga hot, förtal eller kvalificerade förolämpningar, inte ens om det sker på ett subtilt och raffinerat sätt. Synd, just förolämpningar är något av en specialitet där mina begåvningar främst kommer till sin rätt.
B. Vidare får man inte i kvalificerad mening hetsa mot folkgrupper eller uppvigla, inte begå högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet eller landsförräderi. Nåja, det känns inte som något större hinder.
C. Föregivande av allmän ställning, olaga våldsskildring, otillåten utlämning av teknisk upptagning, otillåtet förfarande med pornografisk bild, förledande av ungdom, falskt larm och falsk eller vårdlös tillvitelse är också sådana klandervärda handlingar som man skall hålla sig borta från som bloggare. No problem, får jag säga för egen räkning åtminstone, om inte någon befullmäktigar mig att även tala för denne.
D. Till en stor del av ovan nämnda brott får man heller inte genom bloggande (eller på annat sätt) anstifta eller stämpla. (Nu talar jag alltså inte om att stämpla i "a-kassetermer" utan i termer av att "sammansvärja" eller "konspirera") Jag går inte närmare in på vad man får och inte får anstifta eller stämpla till, utan det får den gode nybörjarbloggaren upptäcka på egen hand. Men ett gott råd förstås är ju att inte tänka i kriminella banor för eget bruk, varken direkt eller indirekt. Beakta "minority report" och Max von Sydow!
Nå, den som avser att kommentera på min blogg vill jag uppmana till att visa återhållsamhet vad gäller impulserna att företa sig ovanstående gärningar; betvinga och förmantla dem!
Jag förbehåller mig rätten att efter fritt skön utplåna inlägg som jag även i övrigt skulle finna olämpliga. Eljest är högt i tak. Saklig kritik och lämpliga personangrepp kan fördras!
Avslutningsvis uppmuntrar jag gärna till att meddelarfriheten utnyttjas (risken för brott mot den arbetsrättsliga lojalitetsplikten mot arbetsgivare bär du naturligtvis själv). Källskydd och anonymitetsrätten respekteras. Tänk dock på att kvalificerad tystnadsplikt är överordnad meddelarfriheten.
Jag höll i förbigående på att glömma att påminna om den allmänna respekten för upphovsrätten och till den personliga integriteten på sätt som den vaktas av personuppgiftslagen!
Genast inventerar jag mitt mentala kontor och finner en mängd hinder.
A. Man får tydligen inte begå vare sig kvalificerat olaga hot, förtal eller kvalificerade förolämpningar, inte ens om det sker på ett subtilt och raffinerat sätt. Synd, just förolämpningar är något av en specialitet där mina begåvningar främst kommer till sin rätt.
B. Vidare får man inte i kvalificerad mening hetsa mot folkgrupper eller uppvigla, inte begå högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet eller landsförräderi. Nåja, det känns inte som något större hinder.
C. Föregivande av allmän ställning, olaga våldsskildring, otillåten utlämning av teknisk upptagning, otillåtet förfarande med pornografisk bild, förledande av ungdom, falskt larm och falsk eller vårdlös tillvitelse är också sådana klandervärda handlingar som man skall hålla sig borta från som bloggare. No problem, får jag säga för egen räkning åtminstone, om inte någon befullmäktigar mig att även tala för denne.
D. Till en stor del av ovan nämnda brott får man heller inte genom bloggande (eller på annat sätt) anstifta eller stämpla. (Nu talar jag alltså inte om att stämpla i "a-kassetermer" utan i termer av att "sammansvärja" eller "konspirera") Jag går inte närmare in på vad man får och inte får anstifta eller stämpla till, utan det får den gode nybörjarbloggaren upptäcka på egen hand. Men ett gott råd förstås är ju att inte tänka i kriminella banor för eget bruk, varken direkt eller indirekt. Beakta "minority report" och Max von Sydow!
Nå, den som avser att kommentera på min blogg vill jag uppmana till att visa återhållsamhet vad gäller impulserna att företa sig ovanstående gärningar; betvinga och förmantla dem!
Jag förbehåller mig rätten att efter fritt skön utplåna inlägg som jag även i övrigt skulle finna olämpliga. Eljest är högt i tak. Saklig kritik och lämpliga personangrepp kan fördras!
Avslutningsvis uppmuntrar jag gärna till att meddelarfriheten utnyttjas (risken för brott mot den arbetsrättsliga lojalitetsplikten mot arbetsgivare bär du naturligtvis själv). Källskydd och anonymitetsrätten respekteras. Tänk dock på att kvalificerad tystnadsplikt är överordnad meddelarfriheten.
Jag höll i förbigående på att glömma att påminna om den allmänna respekten för upphovsrätten och till den personliga integriteten på sätt som den vaktas av personuppgiftslagen!
Etiketter:
brott,
rätt,
rättvisa,
tryckfrihet,
yttrandefrihet
Dogmatiker och Skeptiker
I den allmänna debatten om "Mia Eriksson" (i Gömda) tenderar det att bli ett läger å ena sidan bestående av Marklundsdogmatiker å andra sidan Marklundsskeptiker.
Man kan i och för sig hävda motsatsen nämligen att det handlar om Antonssondogmatiker visavi Antonssonskeptiker.
Någorlunda klart är att debatten tenderar att bli något onyanserad trots att den har enorm potential att bli just nyanserad. Men allmänheten saknar både tid och engagemang för att vrida och vända på påstådda fakta. Då är det lättare att hemfalla åt att vara skeptisk dogmatiker eller dogmatisk skeptiker.
Det samma lär gälla debatten om Thomas Quicks eventuella oskuld och justitiesjälvmord.
Men denna kriminalhistoria är ofantligt mycket viktigare, eftersom det handlar om att ett obestämt antal gärningsmän kan gå fria från ett trettiotal mord.
Att rättsväsendet med van der Kwast i spetsen intar en dogmatisk position är tämligen naturligt med tanke på den s.k. orubblighetsprincip som gäller i svensk rätt - en lagakraftvunnen dom får av rättssäkerhetsskäl inte rubbas. Att Kwast, Ståhle och Penttinen har investerat en hel del av sin totala trovärdighet i sina respektive yrkesroller kan också utgöra en del av den incitamentsstruktur som gör att de nu anser att deras skeptiker skapar en cirkus eller spektakel.
Det finns emellertid andra rättssäkerhetsskäl som väger tyngre och som kan föranleda att högsta domstolen beviljar resning i Quicks fall. Det är en fundamental princip att hellre skall tio skyldiga gå fria än en oskyldig bli fälld. Det är dylika skäl som lyfts fram av Leif GW Persson, Jan Guillou, Pelle Svensson, Hannes Råstam m.fl.
I Quicks fall vore det mest förnuftiga att inta en skeptisk hållning och se till att Quick m.fl. inte faller offer för sin egen psykiska störning och andras dogmer om de "förträngda minnenas logik", masshysterin i media och vissa yrkeskategoriers gruppsykoser.
Man kan i och för sig hävda motsatsen nämligen att det handlar om Antonssondogmatiker visavi Antonssonskeptiker.
Någorlunda klart är att debatten tenderar att bli något onyanserad trots att den har enorm potential att bli just nyanserad. Men allmänheten saknar både tid och engagemang för att vrida och vända på påstådda fakta. Då är det lättare att hemfalla åt att vara skeptisk dogmatiker eller dogmatisk skeptiker.
Det samma lär gälla debatten om Thomas Quicks eventuella oskuld och justitiesjälvmord.
Men denna kriminalhistoria är ofantligt mycket viktigare, eftersom det handlar om att ett obestämt antal gärningsmän kan gå fria från ett trettiotal mord.
Att rättsväsendet med van der Kwast i spetsen intar en dogmatisk position är tämligen naturligt med tanke på den s.k. orubblighetsprincip som gäller i svensk rätt - en lagakraftvunnen dom får av rättssäkerhetsskäl inte rubbas. Att Kwast, Ståhle och Penttinen har investerat en hel del av sin totala trovärdighet i sina respektive yrkesroller kan också utgöra en del av den incitamentsstruktur som gör att de nu anser att deras skeptiker skapar en cirkus eller spektakel.
Det finns emellertid andra rättssäkerhetsskäl som väger tyngre och som kan föranleda att högsta domstolen beviljar resning i Quicks fall. Det är en fundamental princip att hellre skall tio skyldiga gå fria än en oskyldig bli fälld. Det är dylika skäl som lyfts fram av Leif GW Persson, Jan Guillou, Pelle Svensson, Hannes Råstam m.fl.
I Quicks fall vore det mest förnuftiga att inta en skeptisk hållning och se till att Quick m.fl. inte faller offer för sin egen psykiska störning och andras dogmer om de "förträngda minnenas logik", masshysterin i media och vissa yrkeskategoriers gruppsykoser.
Etiketter:
juridik,
justitiemord,
Litteratur,
litteraturkritik,
rätt,
rättvisa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)