Något om misstankar och oskuld

På grundval av anhållandet och icke-anhållandet av wikileaksgrundaren Julian Assange finns skäl att begrunda följande.

1. anledning (vilken som helst) att anta oegentlighet (sådant kan föranleda den enskilde att göra en polisanmälan; se dock upp med falsk eller vårdslös angivelse eller falsk eller vårdslös tillvitelse)

2. skälig anledning att misstänka ngn för brott (görs av åklagare)

3. på sannolika skäl misstänka ngn för brott (görs av åklagare/domstol)

4. tillräckliga skäl att väcka åtal mot ngn för brott (görs av åklagare/domstol; den ena ansöker om stämning, den andra utfärdar stämning)

5. utom rimligt tvivel skyldig till brott (fastställs av domstol)

Tills dess att en lagakraftvunnen dom föreligger ska man, enligt europakonventionens oskuldspresumtionen, betraktas som oskyldig. Att vara misstänkt innebär ju inte att man är skyldig, men som misstänkt befinner man sig i ett rättsligt limbo där man på skönsmässiga grunder kan råka ut för sociala stigma och frihetsberövanden.

Mellan punkterna 2-4 finns skäl att hålla på förundersökningssekretessen, dels på grund av enskildas integritetsintresse, dels på grund av att inte störa förundersökningen så att det går "troll" i den.

Åberopandet av "morallagar" i den offentliga debatten är demagogi

Som liberal reflekterar jag att det i traditionell media och i bloggosfären rasar indignation över kriminaliseringen av sexköp och barnpornografi utan konkreta brottsoffer (se närmare bestämt de japanska s.k. mangateckningarna).

De mycket upprörda kritikerna kallar dessa för skällsordet "morallagar" som utgör ett hot mot det öppna och fria samhället.

Det är förvisso riktigt att statens lagstiftning innebär ett slags begränsning för den enskildes suveränitet. Men lagstiftningen är samtidigt paradoxalt nog ett slags expansion av andra enskilda individers suveränitet - individer som utan statens intervention skulle vara mer utsatta och ha mindre frihet än annars.

Men att sexköpslagen och barnpornografilagen skulle vara mer klandervärda "morallagar" än andra lagar tål att diskuteras.

Till att börja med så skulle jag vilja påstå att hela brottsbalken utgörs av lagar som har moralisk grund. Jag är ganska övertygad om att den som blir bestulen typiskt sett "känner" att stöld är klandervärt; att nära anhöriga - mer än andra - till någon som blivit bragt om livet känner att det är klandervärt med mord och dråp; att den som utan sitt samtycke blir misshandlad känner att misshandel är klandervärt; att en nationalist känner att landsförräderi är klandervärt etc.

När i debatten får man höra att dessa delar av brottsbalken är "morallagar" med nedsättande förtecken?

Det är möjligt att vänsterpartister tycker att viss stöld - av fattig från rik - är en legitim förmögenhetsförflyttning; att en kampsportare anser att det är löjligt att inte kunna samtycka till misshandel för ansvarsfrihetsgrund o.d.

Men när det kommer till sex och sexualisering är brösttonerna väsentligt högre; sex är traditionellt tydligen mycket laddat, och kanske har det delvis att göra med reproduktionen och ansvaret för det som medföljer - det värnlösa men desto mer skyddsvärda barnet; den sexsäljande kvinnan kanske också typiskt sett är värnlös, vad vet jag.

Det är mycket möjligt att Sverige har gjort en rimlig avvägning genom kriminalisering av sexköp och barnpornografi. Det är handlingarna som har kriminaliserats och inte effekten av handlingarna. Det innebär att lagstiftaren vill skydda människors integritet och dra gränserna med god marginal för att förebygga eventuella skador.

Det är också möjligt - med risk för att låta värdenihilistisk - att det går att argumentera för att dessa lagar kan eller bör upphävas eller förändras, men då krävs bättre argument än det demagogiska "morallagar".

Jag ska inte underlåta att framhålla att även jag kan tycka att när staten kriminaliserar tankar och fantasier, även om dessa är vidriga, skamliga och skuldinducerande men som inte utgör vare sig förberedelse eller anstiftan, stämpling eljest medverkan till brott, då har det gått något bortom det rimliga, rättvisa och intellektuellt hederliga.

Men då är det måhända inte fråga om "morallagar" utan ren och skär hysteri och vidskeplighet, såvida vi inte talar om vetenskaplig forskning något som förresten verkar frånvarande i den nya sexköpslagsutredningen.

Avslutningsvis kan poängteras att enligt Europakonventionen om de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna så är vi garanterade tankefrihet och samvetsfrihet, men det är en garanti med undantag.

Socialtjänsten - "Damn if you do, damn if you don´t!"

Socialtjänsten är för en del en "förbannelse", för andra en "välsignelse", (för ytterligare några - de likgiltiga - ingenting).

För kommunen, som huvudman, är socialtjänsten ett nödvändigt tvång. Staten tvingar kommunerna att tillhandahålla socialtjänsten.

Varför?

- Jo, av den enkla anledningen att det finns individer och familjer i samhället som av olika biologiska, sociala, ekonomiska eller juridiska orsaker inte kan eller vill ta ett sunt ansvar för sig själva.

Dessa faktorer innefattar en mängd intressekonflikter och socialtjänsten sitter ofta i ett "getingbo".

Vid myndighetsutövning mot enskild d.v.s. när socialtjänsten fattar beslut i ett enskilt fall, såsom t.ex. familjehemsplacering av barn, då finns det nästan alltid närstående, inte minst biologiska föräldrar eller far- eller morföräldrar, om dessa är vid liv och medvetande, som inte applåderar gillande - måhända över bristande självinsikt eller att socialtjänsten faktiskt gjort en felbedömning i något avseende.

Felbedömningar från myndigheten är kanske moraliskt än mer illavarslande än missbrukande och kriminella föräldrar, varför det är av yttersta vikt att myndigheten står under något slags insyn från allmänheten, tillsyn och kontroll, t.ex. genom JO och JK samt Socialstyrelsen, och media i någon utsträckning.

Men det finns ett begynnande fenomen i bloggosfären, där föräldrar som känt sig förfördelade tar tillfället i akt och engagerar och mobiliserar bloggare till ett cyberpöbelvälde som dömer ut socialtjänsten. Det kan också vara så att initiativbenägna "tredje män" (som för övrigt många gånger är kvinnor) söker upp problemfall och driver opinion i ärenden, ibland kanske mot bättre vetande.

I vart blir dylikt pöbelvälde något ytterst svårt för socialtjänsten att hantera medialt, eftersom den är belagd med tystnadsplikt. Opinionsläget är sålunda alltid till nackdel för socialtjänsten och dess skyddsintressen: barn m.fl.

Att ansvara för socialtjänsten kan därför vara ett mycket otacksamt arbete.

Jag tror själv att socialtjänsten är ett nödvändigt ont p.g.a. människors fel och brister. Även socialtjänstarbetare är människor, som också kan ha fel och brister. Men här gäller förstås att arbetsgivaren är noggrann vid rekrytering ("adverse selection") och under anställningen ("moral hazard").

Det finns visserligen incitamentsstrukturer för att inte begå fel vid myndighetsutövningen. Jag tänker på risken för beslutsfattarnas straffansvar för tjänstefel; jag tänker på risken för revisionsansvar d.v.s. skadeståndsansvar för socialnämndens politiker p.g.a. slöseri med skattemedel; jag tänker på det politiska ansvaret för kommunpolitikerna d.v.s. risken att av allmänheten inte få förnyat politiskt förtroende vid de allmänna valen.

Dessa ofullmkomliga incitamentsstrukturer, som inte utgör några absoluta garantier mot maktmissbruk, korruption och tjänstefel, kanske kräver ett större samhällsengagemang. Men jag tvivlar på ett digitalt pöbelvälde inom bloggosfären som åt socialtjänsten gapar: "damn if you do, damn if you don´t"!

Principiella diskussioner om rättssäkerhet, metod- och bevisproblem, tolknings- och tillämpningsproblem bör dock uppmuntras.