Leta i den här bloggen

onsdag 27 april 2011

Beviskrav och rättssäkerhet

För några år sedan begärde jag prövningstillstånd för en klients räkning hos Högsta domstolen. När jag nyss sorterade lite papper såg jag en del av motiveringen som fortfarande kan ha viss relevans rent generellt vad gäller rättssäkerhetskrav.

Det är av yttersta prejudikatsintresse att Högsta domstolen följer upp sin tidigare praxis och ger en bättre motiverad och mer tillförlitlig vägledning i rättstillämpningen gällande beviskrav och bevisvärdering i sexualbrottsmål och särskilt där endast muntlig bevisning föreligger.

I svensk praxis i allmänhet tycks finnas en tendens som pekar i riktning mot att jämviktsläget mellan rättssäkerhetsintresset för den enskilde å ena sidan och rättssäkerhetsintresset för allmänheten å den andra har rubbats på sådant sätt att rättssäkerheten för den tilltalade inte oväsentligt har försämrats; det förevarande målet konstituerar ett konkret uttryck för denna tendens. Anledningen härtill är dels att beviskravet i materiellt hänseende, genom viss tillämpning av den fria bevisföringens och den fria bevisvärderingens princip, inte alltid kan anses uppfyllt, dels att kravet på gärningsbeskrivningens precision har urholkats.

Beträffande beviskravet, "utom rimligt tvivel", måste noteras att det är skillnad mellan att detta tillämpas i formell mening och att det faktiskt uppfylls i materiell bemärkelse. Särskilt påtaglig blir denna distinktion när det kommer till bevisvärdering och endast muntlig bevisning föreligger. De kriterier, som uppställts av Högsta domstolen och som tillämpas vid de svenska underinstanserna för bedömning av muntliga utsagors trovärdighet d.v.s. konstanskriteriet, homogenitetskriteriet, detaljkriteriet, konsekvenskriteriet, unicitetskriteriet och individualiseringskriteriet etc. - och det ska understrykas - har inte någon vetenskaplig bärkraft. Detta medges också av Högsta domstolens ledamot Torkel Gregow i sin artikel i Svensk Juristtidning 1996 s. 509 ff.

I linje med denna Torkel Gregows inställning hävdar doktor Per Anders Granhag m.fl., på Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, att inte bara människor i allmänhet utan också professionella tjänstemän är undermåliga som "lögndetektorer". Per Anders Granhag påstår att det i princip är en ren slump att man gissar rätt huruvida en muntlig utsaga är vederhäftig eller ej (Per Anders Granhag m.fl. Deception detection: Effects of conversational involvement and probing, Göteborg Psychlogical Reports, 2002, 32, No 2.).

Den fria bevisvärderingens princip har visserligen sitt existensberättigande, men bara i den utsträckning som den tillfredsställer de krav på rättssäkerhet som en rättsstat rimligen bör uppställa, och då inte bara formellt utan också materiellt. Den svenska rättskulturen har av tradition uppburits av värderingar som att "det är bättre att fria tio skyldiga än att fälla en oskyldig" och manifesteras bl.a. i principen in dubio pro reo och oskuldspresumtionen, artikel 6 Europakonventionen om grundläggande friheter och mänskliga rättigheter. Det måste sålunda framstå som djupt otillfredsställande att det faktiskt skulle vara mer eller mindre slumpen som utgör grundvalen för huruvida en gärningsbeskrivning kommer att anses styrkt utom rimligt tvivel. Undertecknad efterlyser såtillvida att beviskravet blir utsatt för en erforderlig kunskapsteoretisk och vetenskaplig analys.

På förekommen anledning finns också goda skäl att tro att den fria bevisföringens princip tillämpas extensivt i fråga om att uppnå fällande domar medan den tillämpas restriktivt vid det motsatta förhållandet. Den i det för handen varande målet avvisade bevisningen - både den muntliga och skriftliga - förefaller ge fog för denna ståndpunkt; ett förhållande som torde stå i strid med objektivitetsprincipen, i synnerhet som denna avvisade bevisning skulle utgöra motbevisning till den av åklagarens åberopade bevisning.

Det kan konstateras att underrätterna i förevarande mål har gjort avsteg från de annars så höga kraven på preciserade gärningsbeskrivningar. Strikt logiskt följer att ju sämre precision i gärningsbeskrivningarna, desto lindrigare utredningsskyldighet får åklagaren och desto svårare blir det för den tilltalade att freda sig från den mer eller mindre uttalade förklaringsbördan som, trots att hela utredningsskyldigheten och bevisbördan vilar på åklagaren, har kommit att falla på den tilltalade.

5 kommentarer:

  1. Ser man på! Tristan är alltså jurist, jag har anat det en tid. Annars har jag inget att säga mer än ;intressant.

    SvaraRadera
  2. He he... ja, det är inte alltid lätt att veta vad folk sysslar med. Men detta var kanske ganska avslöjande. Jag kan berätta att det jag efterlyste ovan var något som allt fler började bli bekymrade över i olika fall, varför Högsta domstolen både år 2009 och år 2010 till slut tog upp tre fall av bevisvärdering i sexualbrottmål.

    SvaraRadera
  3. Aha. Jag hade det kanske lite grann på känn också.
    Ja, det här är intressant. Sedan tror jag att det här är att gå för långt:
    "att det i princip är en ren slump att man gissar rätt huruvida en muntlig utsaga är vederhäftig eller ej". Däremot självklart att metoder för förhör, och annat, hela tiden måste granskas noga o.s.v. Och att svårigheten ibland kanske inte handlar om ifall berättelsen är vederhäftig i bemärkelsen uppriktig eller ej, utan ifall det som beskrivs utgör ett brott eller ej.
    Bara en tanke.

    SvaraRadera
  4. Maja,

    "svårigheten ibland kanske inte handlar om ifall berättelsen är vederhäftig i bemärkelsen uppriktig eller ej, utan ifall det som beskrivs utgör ett brott eller ej."

    Absolut, medan det förra är s.k. en bevisfråga (vad har faktiskt inträffat) så är det senare en s.k. rättsfråga (hur tolka lagen).

    Men i mitt fall ovan så var inte rättsfrågorna något problem utan bevisvärderingsfrågorna, typ vem ljuger, vem talar sanning. Och här kommer vittnespsykologin och utsageanalyser in i bilden.

    Liksom all psykologi så tror jag inte heller att vittnespsykologi är någon "hard core science". Men det är ganska intressant det vittnespsykologer ändå kommer fram till; de vederlägger gamla fördomar om hur vissa lögner kan avslöjas o.d. Bara för att någon är ful, dålig på att uttrycka sig och tillhör socialklass 3, så är h*n ingen brottsling eller lögnare; bara för att någon är snygg, bra på att uttrycka sig och tillhör socialklass 1-2 så måste h*n inte vara oskyldig etcetc. Bara för att hårddra det.

    En del personer är av olika anledningar väldigt "skickliga" på att dölja både sanningar och lögner. Kolliderande känslor av rädsla för straff och andra sociala sanktioner samt känslor av skam och skuld kan göra en människa till ett kollapsande nervvrak eller skapa mängder av olika inre balanser så att personen utåt sett verkar normal och oskyldig eller tvärtom verkar onormal och skyldig.

    Men vittnespsykolg

    SvaraRadera
  5. Jag missade att redigera bort "Men vittnespsykolg". Ingen fortsättning var menad med det.

    SvaraRadera