Beviskrav och rättssäkerhet

För några år sedan begärde jag prövningstillstånd för en klients räkning hos Högsta domstolen. När jag nyss sorterade lite papper såg jag en del av motiveringen som fortfarande kan ha viss relevans rent generellt vad gäller rättssäkerhetskrav.

Det är av yttersta prejudikatsintresse att Högsta domstolen följer upp sin tidigare praxis och ger en bättre motiverad och mer tillförlitlig vägledning i rättstillämpningen gällande beviskrav och bevisvärdering i sexualbrottsmål och särskilt där endast muntlig bevisning föreligger.

I svensk praxis i allmänhet tycks finnas en tendens som pekar i riktning mot att jämviktsläget mellan rättssäkerhetsintresset för den enskilde å ena sidan och rättssäkerhetsintresset för allmänheten å den andra har rubbats på sådant sätt att rättssäkerheten för den tilltalade inte oväsentligt har försämrats; det förevarande målet konstituerar ett konkret uttryck för denna tendens. Anledningen härtill är dels att beviskravet i materiellt hänseende, genom viss tillämpning av den fria bevisföringens och den fria bevisvärderingens princip, inte alltid kan anses uppfyllt, dels att kravet på gärningsbeskrivningens precision har urholkats.

Beträffande beviskravet, "utom rimligt tvivel", måste noteras att det är skillnad mellan att detta tillämpas i formell mening och att det faktiskt uppfylls i materiell bemärkelse. Särskilt påtaglig blir denna distinktion när det kommer till bevisvärdering och endast muntlig bevisning föreligger. De kriterier, som uppställts av Högsta domstolen och som tillämpas vid de svenska underinstanserna för bedömning av muntliga utsagors trovärdighet d.v.s. konstanskriteriet, homogenitetskriteriet, detaljkriteriet, konsekvenskriteriet, unicitetskriteriet och individualiseringskriteriet etc. - och det ska understrykas - har inte någon vetenskaplig bärkraft. Detta medges också av Högsta domstolens ledamot Torkel Gregow i sin artikel i Svensk Juristtidning 1996 s. 509 ff.

I linje med denna Torkel Gregows inställning hävdar doktor Per Anders Granhag m.fl., på Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, att inte bara människor i allmänhet utan också professionella tjänstemän är undermåliga som "lögndetektorer". Per Anders Granhag påstår att det i princip är en ren slump att man gissar rätt huruvida en muntlig utsaga är vederhäftig eller ej (Per Anders Granhag m.fl. Deception detection: Effects of conversational involvement and probing, Göteborg Psychlogical Reports, 2002, 32, No 2.).

Den fria bevisvärderingens princip har visserligen sitt existensberättigande, men bara i den utsträckning som den tillfredsställer de krav på rättssäkerhet som en rättsstat rimligen bör uppställa, och då inte bara formellt utan också materiellt. Den svenska rättskulturen har av tradition uppburits av värderingar som att "det är bättre att fria tio skyldiga än att fälla en oskyldig" och manifesteras bl.a. i principen in dubio pro reo och oskuldspresumtionen, artikel 6 Europakonventionen om grundläggande friheter och mänskliga rättigheter. Det måste sålunda framstå som djupt otillfredsställande att det faktiskt skulle vara mer eller mindre slumpen som utgör grundvalen för huruvida en gärningsbeskrivning kommer att anses styrkt utom rimligt tvivel. Undertecknad efterlyser såtillvida att beviskravet blir utsatt för en erforderlig kunskapsteoretisk och vetenskaplig analys.

På förekommen anledning finns också goda skäl att tro att den fria bevisföringens princip tillämpas extensivt i fråga om att uppnå fällande domar medan den tillämpas restriktivt vid det motsatta förhållandet. Den i det för handen varande målet avvisade bevisningen - både den muntliga och skriftliga - förefaller ge fog för denna ståndpunkt; ett förhållande som torde stå i strid med objektivitetsprincipen, i synnerhet som denna avvisade bevisning skulle utgöra motbevisning till den av åklagarens åberopade bevisning.

Det kan konstateras att underrätterna i förevarande mål har gjort avsteg från de annars så höga kraven på preciserade gärningsbeskrivningar. Strikt logiskt följer att ju sämre precision i gärningsbeskrivningarna, desto lindrigare utredningsskyldighet får åklagaren och desto svårare blir det för den tilltalade att freda sig från den mer eller mindre uttalade förklaringsbördan som, trots att hela utredningsskyldigheten och bevisbördan vilar på åklagaren, har kommit att falla på den tilltalade.