Leta i den här bloggen

fredag 11 mars 2011

Oskuldspresumtionens paradox

Om en viss kvinna anmäler en bestämd man för våldtäkt, hur kan man då som utgångspunkt anta att den anklagade mannen är oskyldig samtidigt som den anklagande kvinnan är trovärdig?

Om mannen på ett trovärdigt sätt uppger att han är oskyldig, innebär det då inte att kvinnan har gjort en falsk anmälan?

Men även om de båda framstår som trovärdiga är det inte säkert att deras lämnade uppgifter tillförlitliga. Vid en kontroll av bevisfakta skulle det kunna visa sig att båda ljuger om det faktiskt inträffade, eller att bara den ena eller andra helt eller delvis ljuger därom.

Det skulle också kunna förhålla sig så ovisst att kvinnan uppfattar sig som orättmätigt kränkt medan mannen uppfattar sig som oskyldig till brott, även om de båda är två variabler i ett och samma händelseförlopp. Ingen ljuger, utan det blir en tolkningsfråga.

Oavsett vilket, är det de rättsvårdande myndigheterna som är behöriga att juridiskt utreda, åtala, döma (tolkningsföreträdet) och eventuellt verkställa straff.

Och dessa har en objektivitetsplikt, att leta och granska bevis som både talar för och emot den anklagade. Därvid måste de rättsvårdande myndigheterna utgå från att den anklagade är oskyldig samtidigt som den anklagande kan ha fog för sin anmälan.

Men visst känns det som det haltar något?

Man kan då vända på myntet. Antag att kvinnan gjort en falsk anmälan för våldtäkt. På motsvarande sätt har då hon rätt att anses oskyldig till dess att en lagakraftvunnen dom visat motsatsen.


Såtillvida uppstår ett slags osäkerhetens neutralitetsläge, som innebär en tillfällig lösning på oskuldspresumtionens paradox, tills en lagakraftvunnen dom ligger.

När allt kommer omkring i den värdenihilistiska verkligeheten kanske det är så att ingen är bortom skuld, utan alla har någon grad av moraliskt ansvar.

1 kommentar: