Dogmatiker och Skeptiker

I den allmänna debatten om "Mia Eriksson" (i Gömda) tenderar det att bli ett läger å ena sidan bestående av Marklundsdogmatiker å andra sidan Marklundsskeptiker.

Man kan i och för sig hävda motsatsen nämligen att det handlar om Antonssondogmatiker visavi Antonssonskeptiker.

Någorlunda klart är att debatten tenderar att bli något onyanserad trots att den har enorm potential att bli just nyanserad. Men allmänheten saknar både tid och engagemang för att vrida och vända på påstådda fakta. Då är det lättare att hemfalla åt att vara skeptisk dogmatiker eller dogmatisk skeptiker.

Det samma lär gälla debatten om Thomas Quicks eventuella oskuld och justitiesjälvmord.

Men denna kriminalhistoria är ofantligt mycket viktigare, eftersom det handlar om att ett obestämt antal gärningsmän kan gå fria från ett trettiotal mord.

Att rättsväsendet med van der Kwast i spetsen intar en dogmatisk position är tämligen naturligt med tanke på den s.k. orubblighetsprincip som gäller i svensk rätt - en lagakraftvunnen dom får av rättssäkerhetsskäl inte rubbas. Att Kwast, Ståhle och Penttinen har investerat en hel del av sin totala trovärdighet i sina respektive yrkesroller kan också utgöra en del av den incitamentsstruktur som gör att de nu anser att deras skeptiker skapar en cirkus eller spektakel.

Det finns emellertid andra rättssäkerhetsskäl som väger tyngre och som kan föranleda att högsta domstolen beviljar resning i Quicks fall. Det är en fundamental princip att hellre skall tio skyldiga gå fria än en oskyldig bli fälld. Det är dylika skäl som lyfts fram av Leif GW Persson, Jan Guillou, Pelle Svensson, Hannes Råstam m.fl.

I Quicks fall vore det mest förnuftiga att inta en skeptisk hållning och se till att Quick m.fl. inte faller offer för sin egen psykiska störning och andras dogmer om de "förträngda minnenas logik", masshysterin i media och vissa yrkeskategoriers gruppsykoser.