""Jo då, det gör man visst", utropade han. "Om så bara för att få betrakta sig själva som kloka och överlägsna och humanistiska, behöver läsarna få tänka på oss som rara och lustiga, och få intala sig att de sympatiserar med oss såna vi är och till och med älskar oss."" (Orhan Pamuk, Snö, Norstedts, Stockholm 2005, tredje upplagan, s. 527)
Som aktiva berättare eller passiva betraktare har man, som den "tredje personen" ovan antyder, ett avgörande ansvar för sina tolkningar av subjekten och objekten, deras attribut, egenskaper och relationer; ett bestämt ansvar för sina problemformuleringar och tolkningar av fenomen och händelser - fragmentariska händelser, serie av händelser, parallella händelseförlopp och sammanvävda handlingar.
Tolkningar av omvärlden är inte bara uttryck för en förmåga utan också ett slags maktanspråk.
Men kan man någonsin vara tillräckligt nyanserad (sanningsenlig), empatisk och balanserad (rättvis) därvidlag?
Men kan man någonsin vara tillräckligt nyanserad (sanningsenlig), empatisk och balanserad (rättvis) därvidlag?
Är man någonsin självtillräcklig för det ansvar som åvilar en? Nej, och därför krävs det också trovärdiga kritiker, men då helst med tillförlitliga insikter. Detta är förstås en utmaning i sig!
Uppdaterad: 2010-03-03
