För oss som fick genomleva "500 % Dennis", de där 94 ödesdigra dagarna hösten 2002, finns all anledning att reflektera över reell makt och inflytande i samhället samt självbestämmanderätten.
Att det är pengar som styr har blivit en så självklar floskel, en truism, att vi kanske glömmer bort eller inte alls känner till de egentliga mekanismerna i samhällsekonomin som gör det möjligt.
Ett land eller en individ som inte vare sig kortsiktigt eller långsiktigt kan vara självförsörjande blir beroende av omvärlden, i synnerhet om man tar i beaktande viljan och önskemål om högsta möjliga levnadsstandard.
Tillgång (utbud) och efterfrågan på varor, tjänster, kapital och arbetskraft är grundläggande mekanismer.
Den svenska blandekonomin synes, grovt sett, bygga på premissen att tillgångarna inom riket är privatiserade (liberaliserade) medan skulderna är förstatligade (nationaliserade/socialiserade).
Detta märks inte minst av att vid varje tillfälle en stor bank hotas att gå omkull så går staten in med skattemedel och täcker upp för bankernas risktaganden, trots att bankerna redan genom sina räntor och bankavgifter fördelat riskerna mellan ägarna och kunderna.
Är detta ett rimligt villkor i samhällskontraktet? Det är en assymmetri som möjliggör en snedfördelning av värdet på det arbete som varje människa utför och medför en kapitalackumulation som gynnar ett fåtal mest för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar