Vad som nu händer i mediavärlden och bloggosfären är måhända en pånyttfödelse eller restaurering av ett stabilare sanningskoncept.
Liza Marklunds och "Mia Erikssons" Gömda och Asyl och kritiken därav genom Monica Antonssons "Mia - Sanningen om Gömda" visar att sanningsbegreppet återigen är satt på undantagstillstånd.
Egentligen finns en svensk makttradition av mörkläggningar i olika ärenden. Av något slags nutidsrelevans kan alla "affärer" sedan andra världskriget visa att sanningen har varit något av en sällsynt gäst i folkhemmet. Jag tänker på statens och medias historierevisionism av svenskt bistånd till den tyska krigsmakten under andra världskriget; jag tänker på rättsrötedebatten under 1950-talet; jag tänker vidare på IB-affären och Geijers-affären under 1970-talet; jag tänker på Palmeutredningen under 1980-90-talen; jag tänker på avrapporteringen av Estoniakatastrofen på 90-talet och tsunamihanteringen på 2000-talet m.m.
Det synes finnas en lång tradition av mörkläggningar och lögner som har haft negativa konsekvenser för allmänheten, men kanske positiva konsekvenser för rikets säkerhet, om man med det sistnämnda nu felaktigt anser att det intresset skulle vara identiskt med en bestämd sittande regering, en bestämd statsminister, ett bestämt politiskt parti e.d. Något större politiskt ansvar har inte utkrävts, ehuru svenska folket vid riksdagsvalet 2006 visade att det hade fått nog av den socialdemokratiska maktfullkomlighetens hyckleri och lögner.
Nu när den tredje statsmakten - media - nästan förtiger en mycket intressant principdiskussion kring sanning i relief mot "Mia-Den sanna historien om Gömda", visar sig sanningen återigen vara satt på undantagstillstånd.
Både när staten och media mörklägger och förtiger skadar de sin egen trovärdighet och riskerar allmänhetens förtroende och tillit därtill, vilket förstås är en viss fara för den överordnade parlamentariska demokratins trovärdighet.
Den enskilde kan numera emellertid visa sitt missnöje genom medborgarjournalistik i bloggosfären. Denna nya journalistik kan ha en sanerande effekt på "osunda" politiker och den förskjuter makten över "sanningen" från traditionell media till en mer modern form därav. Det synes bli en renässans för sanningen (även om många inte verkar ha reflekterat över litteraturkritik, realismgenren o.d.).
Jag vet att vi säger "Oskyldig tills motsatsen är bevisad" och ja, även om det säkert förvånar dig så tycker jag att det är bra att bevisbördan inte ligger hos den åtalade. Men i USA säger man väl "not guilty". Vilket jag trodde att vi använde i Sverige också. Nog tusan är man "inte skyldig" fram tills dess att domen faller. Men att vara oskyldig tills domen faller, hur tusan får man ihop det?
SvaraRaderaDet hänger ihop med att domstolen är den som har domsrätt och tolkningsföreträde inom den rättsliga kontexten.
SvaraRaderaDessutom gäller den s.k. oskyldighetspresumtionen tills dess att domen vunnit laga kraft.
I Sverige används för övrigt "åtalet ogillas" för att uttrycka "not guilty".