Ärekränkning - J´accuse!

Bloggosfären synes återaktualisera frågor kring ärekränkning - en form av brott mot person.

För aldrig tidigare har omsättningen av förolämpningar och förtal varit så potentiellt stor och snabb.

För aldrig tidigare har väl risken varit så stor för intrång i skyddet av en persons ära, den aktning eller det anseende som en person kanske åtnjuter både i objektiv betydelse (den yttre omvärlden) och i subjektiv mening (i sitt inre universum).

(Fara finns förmodligen i att det råder en viss diskrepans mellan den objektiva och subjektiva aspekten av en persons ära.)

Men vad spelar några argumentum ad hominem egentligen för roll? - Lite förtal och några förolämpningar får man väl tåla!

Den svenska moderna demokratiska rättsstaten anser emellertid att personangrepp genom förtal och förolämpningar skall under vissa villkor kvalificera som kriminaliserade gärningar.

Av brottsbalken 5 kap. 1 § 1 st. framgår att den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

I samma lagrums 2 st. föreskrivs att var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

(Den gode feministen noterar nu ivrigt närvaron av pronomenet "han" och frånvaron av "hon"; att kvinnor inte kan göra sig skyldig till förtal, eftersom skvaller är deras livselixir :-) Nåväl, lagrummet är könsneutralt - jag försäkrar.)

Av brottsbalken 5 kap. 2 § 1 st. följer att är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas till böter eller fängelse i högst två år.

I samma lagrums 2 st. stadgas att vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada.

Förtalet är ärekränkningens objektiva dimension, eftersom syftet därmed är att smutskasta någon inför "tredje man" d.v.s. andra, medan förolämpningen är den subjektiva dimensionen då smädliga yttranden eller skymfliga beteenden direkt riktas mot någon genom ord eller handling.

Brottsbalken 5 kap. 3 § stipulerar att den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter.

Är brottet grovt, dömes till böter eller fängelse högst sex månader.

(Även offret synes bara kunna vara "man", ur ett ultrafeministiskt perspektiv. Men den begåvade genusforskaren begriper förstås annat.)

Med förolämpningar skall begripas sådana handlingar som är ägnade att såra annans ärekänsla;

- det kan handla om skällsord och skymfliga hotelser eller beskyllningar, s.k. verbalinjurier,

- skymfliga åtbörder, framställningar i bild, s.k formalinjurier, eller

- föraktfull behandling av annan persons kropp, t.ex. att rikta en spottloska åt någon, s.k. realinjurier.

Ärekränkningsbrotten är intressanta, enär det verkar vara mycket svårt att dra gränserna mellan vad någon bör få tåla och inte. Jag skall försöka återkomma i ämnet.

Jag måste tills dess bara anklaga rättsstaten för att ha gjort det så ypperligt svårt för medborgarna att kunna förutse sin känsla av att vara legalt kränkta - stämningsansökan om skadestånd kan ju på sin höjd upptas i balansräkningen inom linjen som en riktigt osäker fordran!