"Ers majestäts olycklige Kurt"

I början av 1950-talet i samband med den allmänna rättsrötedebatten rullades den s.k. Haijby-affären upp för allmänheten.

Vid denna tidpunkt hade också Nürnbergprocesserna mot en mängd nazisters brott mot mänskligheten m.m. ägt rum och den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna antagits av Förenta Nationernas generalförsamling. År 1950 undertecknades som en konsekvens därav den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (ECHR).

Advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelsson har genom sin debutroman "Ers majestäts olycklige Kurt" (år 2008) på ett tämligen suggestivt sätt påmint om vikten av en fungerande demokratisk rättsstat för upprätthållandet av mänskliga rättigheter, såsom rätten till en rättvis rättegång (ECHR art. 6).

Haijby-affären inbegriper i all korthet att en privatperson vid namn Kurt Alfred Johansson, alias Haijby, skulle på grund av en för allmänheten okänd homosexuell relation med den svenske monarken och statschefen Gustav V under 1930-talet ha utverkat ett flertal utbetalningar - totalt sett handlade det om miljonbelopp - från hovförvaltningen. Dessa utbetalningar skedde med den dåtida säkerhetspolisens chef överståthållaren Torsten Nothins goda minne som ansåg att ett offentliggörande av kungens homosexuella relation med Kurt Haijby skulle innebära en skandal av allt för stora mått; därmed ugjorde Kurt Haijby ett hot mot rikets säkerhet.

I "Ers majestäts olycklige Kurt" görs gällande:

• att år 1938 ingrep överståthållaren Torsten Nothin och justitieministern Karl-Gustaf Westman - i samband med att Kurt Haijby var misstänkt för otukt med barn - och på falska grunder gjorde det möjligt att tvångsomhänderta Kurt Haijby och sätta honom på "dårhuset" Beckomberga;
• att år 1939 medverkade överståtshållaren Torsten Nothin med monarkens goda minne till att Kurt Haijby landsförvisades till Tyskland mot ett mindre månatligt underhåll;
• att kung Gustav V den 2 februari 1939 ordensdekorerade fältmarkalk Herman Göring, som var chef för Gestapo, i ett enskilt rum på svenska ambassaden i Berlin, så att Gestapo omhändertog Kurt Haijby dagen därpå (den svenska regeringen fick inte i förväg kännedom om att ordensdekorationen skulle äga rum och den fick heller aldrig veta orsaken därtill);
• att överståthållaren Torsten Nothin m.fl. förhandlade med Gestapo om att Gestapo skulle låta Kurt Haijby transporteras till något koncentrationsläger men att tyskarna i stället år 1940 lät utvisa Kurt Haijby till Sverige efter att denne suttit en tid i det ökända "skyddshäktet";
• att Kurt Haijby efter sin hemkomst från Tyskland - i samband med att han planerade att ge ut en bok om dessa händelser - avlyssnades av svenska säkerhetspolisen och att överståthållaren Torsten Nothin och kriminalchefen Alvar Zetterqvist förmådde Kurt Haijby att "frivilligt" lägga in sig på Beckomberga under ett par månader;
• att överståthållaren ansåg att det inte återstod annat medel än att åtala Kurt Haijby för utpressning men att monarken inte gav sin tillåtelse härtill enär denne fortfarande fruktade en skandal;
• att kriminalchefen år 1947 gillrade en fälla (brottsprovokation?) så att Kurt Haijby för första gången sedan 1938 framställde en förfrågan till hovet om mer pengar såsom ett slags skadestånd för tidigare oförrätter; hovförvaltningen utbetalade via kriminalchefen till Kurt Haijby. Detta innebar i sin tur ett preskriptionsavbrott för senare brottmål;
• att regeringen Tage Erlander efter Gustav V:s död 1950 gav justitiekanslern i uppdrag att utreda Haijby-affären - en utredning som sekretessbelades med undantag från vissa för staten ofarliga slutsatser;
• att samma regering i samråd med den nye kungen år 1952 gav riksåklagaren i uppdrag att väcka åtal mot Kurt Haijby för utpressning utan att Kurt Haijby fick ta del av samtliga relevanta omständigheter som låg till grund för åtalet;
• att rådhusrätten och hovrätten därför i all väsentlighet förnekade Kurt Haijby en offentlig och rättvis rättegång då denne dömdes till sex års straffarbete för utpressning;
• att Kurt Haijby år 1965 begick självmord.

För den som har rättspatos och är verkligt demokratiskt intresserad torde "Ers majestäts olycklige Kurt" bli en tämligen stark läsupplevelse. Även om Kurt Haijby inte bara porträtteras som kriminell i vissa avseenden utan också som något av en patologisk mytoman, så förtar detta inte de rättsövergrepp som han synes ha utsatts för.

Var det verkligen så att Kurt Haijby begick utpressning och inte bara lät sig bestickas till tystnad? Den sekretessbelagda JK-utredningen från 1952 skulle kanske kunna besvara denna fråga och några därtill.

Den negativa kritik som "Ers majestäts olycklige Kurt" förtjänar består i att författarna gömmer sig bakom romanformen för sin framställning, vilket medför att läsaren inte får direkt möjlighet att skilja på fakta och fiktion; det går inte att dra några säkra och väsentliga slutsatser kring vad som är sant och falskt i Haiby-affären genom boken. Det är underhållning när den är som "grymmast" för den sanningstörstande.

(Noteras kan att det är Piratförlaget som gett ut boken ifråga; samma förlag som gett ut Jan Guillous "Arn-trilogi" och Liza Marklunds "Gömda" och "Asyl", vilka också är böcker som blandar fakta och fiktion och som får läsaren att förrädiskt vilja tro att romanerna speglar sanningen, i synnerhet "Gömda" och "Asyl")

Den positiva kritik som ändå går att rikta mot boken är att författarna kanske skapar incitament till att väcka förståelse för vikten av en demokratisk rättsstat som respekterar de mänskliga fri- och rättigheterna.

Ett par generella slutsatser som man ändå borde våga dra mot bakgrund av "Ers majestäts olycklige Kurt" är följande.

Svagheten hos den då homofobiska konstitutionella monarkin är uppenbar genom Haijby-affären; kungen fick inte avslöjas eller ens misstänkas som homosexuell på något sätt. Gustav V kunde eller ville inte abdikera till förmån för en mindre sårbar funktionell statschef; och i stället för rättslig prövning i mål om äktenskapsskillnad mellan makarna Haijby p.g.a. makens homosexuella otrohet, tryckfrihetsmål avseende Haijbys publicering av sin historia eller brottmål ansåg "staten/hovet" under perioden 1936-1952 att det var mer rationellt att i hemlighet köpa Kurt Haijbys tystnad för skattebetalarnas pengar.

Genom Haijby-affären blottades åtminstone två förlorare p.g.a. rättsröta och maktintriger: Kurt Haijby och allmänheten. Och det torde dessvärre inte vara den enda och sista gången den enskilde och allmänheten har varit förlorare ur rättssäkerhetssynpunkt och ekonomisk synpunkt.