"Gömda" självmål

I debatten om "Marklundsfejket" finns ett par cirkulerande resonemang som dels är pro Marklund, dels är contra den samma.

Inger Segelström, (s) och EU-parlamentariker, uttalade i SVT:s debatt häromkvällen att hon inte läst Monica Antonssons "Mia - Sanningen om Gömda", för att i samma andetag uttrycka något i stil med att det det inte spelade någon roll om "Gömda" var sann eller ej, eftersom boken ändå speglade den svenska verkligheten.

Intuitionen flaggade genast för logiska felslut och analysen gav närmare vid handen att det är fråga om ett kontradiktoriskt beteende. Men dylikt tycks inte besvära de som har en politisk agenda. Sådana som Inger Segelström måste blunda för den sanning som avlegitimerar deras agenda.

De som däremot är mot Marklund brukar söka förolämpa henne och hennes läsare genom att vräka ur sig att de minsann aldrig har läst hennes litteratur eftersom den är uselt författad.

I mitt stilla sinne kvalificerar dylikt som en förutfattad mening eller rent utav som något lögnaktigt. Hur kan man veta att något är dåligt om man inte tagit del av det? Visst, man kan gå på andrahandskällor, men är detta smickrande och icke ovarsamt för en "sanningstörstande"?!

Gömda och Gaza i Debatt

Som vanligt i Debatt är Janne Josefsson alldeles för upptagen med sin egen person.

Vad blev resultatet av Debatt idag?

Judar och araber i Sverige synes vara oförsonliga på grund av händelserna i Gaza.

Inger Segelström visar att hon inte är kapabel till kritiskt tänkande utan slår mynt av en dokumentärroman.

Janne Josefsson bygger "halmgubbar" för att få Liza Marklund att framstå som kontradiktorisk eller som en hycklerska, enär hon uttalat att hon inte vill ställa upp i debattprogram trots att hon för fjorton år sedan gjorde det i kvällsöppet, vilket snarare verkade vara en intervjusituation!