Traditionellt sett har människan accepterat synen att föräldrarna äger sina barn: det är ju "mitt barn", "sitt barn", "hans barn", "hennes barn", "våra" barn", "era barn" och "deras barn".
Traditionellt sett var det föräldrarna som ägde vårdnadsrätten till eller umgängesrätten med "sina" barn. Sedan - på 1990-talet - inträffade ett brott mot traditionen, varvid barnets rätt skulle stå i centrum.
Juridiskt talas det numera i stället i termer av barnets rätt till sina båda föräldrar; barnets umgängesrätt med sin ena eller andra förälder.
Juridiskt är det mer korrekt att tala om barnets rätt ur ett barnperspektiv än vad det är att tala om det ur ett föräldraperspektiv.
Men säger vi fortfarande inte "mitt barn", "ditt barn", "våra barn"...?!
Föräldrarnas förmyndaransvar finner sin grund i kontrollen över sina egna barn; detta ansvar och denna kontroll kan ha sin grund i känslan av ett slags ägande. Accepterar vi denna "känsla", förefaller det bli moraliskt riktigt att bedöma barnens rätt ur ett föräldraperspektiv.
Begreppet "barnens rätt" är inte helt okomplicerat om man vill diskutera det med den intellektuella integriteten intakt.
Visar inlägg med etikett Barnens rätt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barnens rätt. Visa alla inlägg
fredag 6 februari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)