Nu har USA - nästan 10 år efter terroristattackerna i New York, Washington D.C. och Pennsylvania, med krig i Afghanistan och Irak och frihetsberövande på Guantanamo - till slut påträffat Osama Bin Laden i Pakistan och där utomrättsligt likviderat honom.
Bin Laden ska tydligen ha varit obeväpnad.
Källa: www.nytimes.com/2011/05/04/world/asia/04raid.html?hp
FN:s säkerhetsråd (UNSC) har uppmärksammat händelsen och dess ordförande avslutar sitt uttalande med följande.
“The Security Council further reaffirms its call on all States to work together urgently to bring to justice the perpetrators, organizers and sponsors of terrorist attacks, and its determination that those responsible for aiding, supporting or harbouring the perpetrators, organizers and sponsors of these acts will be held accountable.
“The Security Council reaffirms that Member States must ensure that any measures taken to combat terrorism comply with all their obligations under international law, in particular international human rights, refugee and humanitarian law.
“The Security Council stresses that no cause or grievance can justify the murder of innocent people and that terrorism will not be defeated by military force, law enforcement measures and intelligence operations alone, and can only be defeated by a sustained and comprehensive approach involving the active participation and collaboration of all States and relevant international and regional organizations and civil society to address the conditions conducive to the spread of terrorism and to impede, impair, isolate and incapacitate the terrorist threat.”
Källa: www.un.org/News/Press/docs//2011/sc10239.doc.htm
Men det är möjligt att terrorism måste bemötas med statsterrorism medan andra kriminella aktiviteter kan bevärdigas med en rättvis rättegång. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt tycks å Sveriges vägnar inte ha någon annan åsikt kring människovärdets okränkbarhet.
Jag själv vill gärna tro att om våra parlamentariska demokratier verkligen försöker demokratisera sig så att alla får förståelse för vikten av individuell rationalitet och självbestämmanderätt samt sociala och ekonomiska ömsesidigheter, så kommer terrorismen minska i betydelse. Då behövs inte heller några utomrättsliga metoder i jakten på terrorister.
Edit 2011-05-07:
1. Se några folkrättsexperter uttala sig om förfarandet: http://m.ibtimes.com/osama-bin-laden-killing-legal-violate-international-law-experts-lawyers-divided-142448.html
Edit 2
Jakten på Osama Bin Laden ska ha kostat USA:s skattebetalare närmare nittonbiljonerkronor (19 000 000 000 000 kr) d.v.s. mer än 50 000 kr/amerikansk medborgare!
Det måste man sympatisera med.
Men var det värt priset? Kostnadseffektivt? Produktionseffektivt? De som tjänat ekonomiskt på detta är förstås vapen- och säkerhetsindustrin samt det militärindustriella komplexet.
Med denna prislapp var det kanske inte konstigt om USA inte hade råd att bereda den saudiske terroristen en rättvis rättegång.
Kanske priset påverkar en ny folkrättslig doktrin, att det inte bara är nödvändigt utan också lämpligt att åsidosätta "the rule of law" (jfr legalitetsprincipen) för att uppnå "rättvisa".
onsdag 4 maj 2011
onsdag 27 april 2011
Beviskrav och rättssäkerhet
För några år sedan begärde jag prövningstillstånd för en klients räkning hos Högsta domstolen. När jag nyss sorterade lite papper såg jag en del av motiveringen som fortfarande kan ha viss relevans rent generellt vad gäller rättssäkerhetskrav.
Det är av yttersta prejudikatsintresse att Högsta domstolen följer upp sin tidigare praxis och ger en bättre motiverad och mer tillförlitlig vägledning i rättstillämpningen gällande beviskrav och bevisvärdering i sexualbrottsmål och särskilt där endast muntlig bevisning föreligger.
I svensk praxis i allmänhet tycks finnas en tendens som pekar i riktning mot att jämviktsläget mellan rättssäkerhetsintresset för den enskilde å ena sidan och rättssäkerhetsintresset för allmänheten å den andra har rubbats på sådant sätt att rättssäkerheten för den tilltalade inte oväsentligt har försämrats; det förevarande målet konstituerar ett konkret uttryck för denna tendens. Anledningen härtill är dels att beviskravet i materiellt hänseende, genom viss tillämpning av den fria bevisföringens och den fria bevisvärderingens princip, inte alltid kan anses uppfyllt, dels att kravet på gärningsbeskrivningens precision har urholkats.
Beträffande beviskravet, "utom rimligt tvivel", måste noteras att det är skillnad mellan att detta tillämpas i formell mening och att det faktiskt uppfylls i materiell bemärkelse. Särskilt påtaglig blir denna distinktion när det kommer till bevisvärdering och endast muntlig bevisning föreligger. De kriterier, som uppställts av Högsta domstolen och som tillämpas vid de svenska underinstanserna för bedömning av muntliga utsagors trovärdighet d.v.s. konstanskriteriet, homogenitetskriteriet, detaljkriteriet, konsekvenskriteriet, unicitetskriteriet och individualiseringskriteriet etc. - och det ska understrykas - har inte någon vetenskaplig bärkraft. Detta medges också av Högsta domstolens ledamot Torkel Gregow i sin artikel i Svensk Juristtidning 1996 s. 509 ff.
I linje med denna Torkel Gregows inställning hävdar doktor Per Anders Granhag m.fl., på Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, att inte bara människor i allmänhet utan också professionella tjänstemän är undermåliga som "lögndetektorer". Per Anders Granhag påstår att det i princip är en ren slump att man gissar rätt huruvida en muntlig utsaga är vederhäftig eller ej (Per Anders Granhag m.fl. Deception detection: Effects of conversational involvement and probing, Göteborg Psychlogical Reports, 2002, 32, No 2.).
Den fria bevisvärderingens princip har visserligen sitt existensberättigande, men bara i den utsträckning som den tillfredsställer de krav på rättssäkerhet som en rättsstat rimligen bör uppställa, och då inte bara formellt utan också materiellt. Den svenska rättskulturen har av tradition uppburits av värderingar som att "det är bättre att fria tio skyldiga än att fälla en oskyldig" och manifesteras bl.a. i principen in dubio pro reo och oskuldspresumtionen, artikel 6 Europakonventionen om grundläggande friheter och mänskliga rättigheter. Det måste sålunda framstå som djupt otillfredsställande att det faktiskt skulle vara mer eller mindre slumpen som utgör grundvalen för huruvida en gärningsbeskrivning kommer att anses styrkt utom rimligt tvivel. Undertecknad efterlyser såtillvida att beviskravet blir utsatt för en erforderlig kunskapsteoretisk och vetenskaplig analys.
På förekommen anledning finns också goda skäl att tro att den fria bevisföringens princip tillämpas extensivt i fråga om att uppnå fällande domar medan den tillämpas restriktivt vid det motsatta förhållandet. Den i det för handen varande målet avvisade bevisningen - både den muntliga och skriftliga - förefaller ge fog för denna ståndpunkt; ett förhållande som torde stå i strid med objektivitetsprincipen, i synnerhet som denna avvisade bevisning skulle utgöra motbevisning till den av åklagarens åberopade bevisning.
Det kan konstateras att underrätterna i förevarande mål har gjort avsteg från de annars så höga kraven på preciserade gärningsbeskrivningar. Strikt logiskt följer att ju sämre precision i gärningsbeskrivningarna, desto lindrigare utredningsskyldighet får åklagaren och desto svårare blir det för den tilltalade att freda sig från den mer eller mindre uttalade förklaringsbördan som, trots att hela utredningsskyldigheten och bevisbördan vilar på åklagaren, har kommit att falla på den tilltalade.
Det är av yttersta prejudikatsintresse att Högsta domstolen följer upp sin tidigare praxis och ger en bättre motiverad och mer tillförlitlig vägledning i rättstillämpningen gällande beviskrav och bevisvärdering i sexualbrottsmål och särskilt där endast muntlig bevisning föreligger.
I svensk praxis i allmänhet tycks finnas en tendens som pekar i riktning mot att jämviktsläget mellan rättssäkerhetsintresset för den enskilde å ena sidan och rättssäkerhetsintresset för allmänheten å den andra har rubbats på sådant sätt att rättssäkerheten för den tilltalade inte oväsentligt har försämrats; det förevarande målet konstituerar ett konkret uttryck för denna tendens. Anledningen härtill är dels att beviskravet i materiellt hänseende, genom viss tillämpning av den fria bevisföringens och den fria bevisvärderingens princip, inte alltid kan anses uppfyllt, dels att kravet på gärningsbeskrivningens precision har urholkats.
Beträffande beviskravet, "utom rimligt tvivel", måste noteras att det är skillnad mellan att detta tillämpas i formell mening och att det faktiskt uppfylls i materiell bemärkelse. Särskilt påtaglig blir denna distinktion när det kommer till bevisvärdering och endast muntlig bevisning föreligger. De kriterier, som uppställts av Högsta domstolen och som tillämpas vid de svenska underinstanserna för bedömning av muntliga utsagors trovärdighet d.v.s. konstanskriteriet, homogenitetskriteriet, detaljkriteriet, konsekvenskriteriet, unicitetskriteriet och individualiseringskriteriet etc. - och det ska understrykas - har inte någon vetenskaplig bärkraft. Detta medges också av Högsta domstolens ledamot Torkel Gregow i sin artikel i Svensk Juristtidning 1996 s. 509 ff.
I linje med denna Torkel Gregows inställning hävdar doktor Per Anders Granhag m.fl., på Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, att inte bara människor i allmänhet utan också professionella tjänstemän är undermåliga som "lögndetektorer". Per Anders Granhag påstår att det i princip är en ren slump att man gissar rätt huruvida en muntlig utsaga är vederhäftig eller ej (Per Anders Granhag m.fl. Deception detection: Effects of conversational involvement and probing, Göteborg Psychlogical Reports, 2002, 32, No 2.).
Den fria bevisvärderingens princip har visserligen sitt existensberättigande, men bara i den utsträckning som den tillfredsställer de krav på rättssäkerhet som en rättsstat rimligen bör uppställa, och då inte bara formellt utan också materiellt. Den svenska rättskulturen har av tradition uppburits av värderingar som att "det är bättre att fria tio skyldiga än att fälla en oskyldig" och manifesteras bl.a. i principen in dubio pro reo och oskuldspresumtionen, artikel 6 Europakonventionen om grundläggande friheter och mänskliga rättigheter. Det måste sålunda framstå som djupt otillfredsställande att det faktiskt skulle vara mer eller mindre slumpen som utgör grundvalen för huruvida en gärningsbeskrivning kommer att anses styrkt utom rimligt tvivel. Undertecknad efterlyser såtillvida att beviskravet blir utsatt för en erforderlig kunskapsteoretisk och vetenskaplig analys.
På förekommen anledning finns också goda skäl att tro att den fria bevisföringens princip tillämpas extensivt i fråga om att uppnå fällande domar medan den tillämpas restriktivt vid det motsatta förhållandet. Den i det för handen varande målet avvisade bevisningen - både den muntliga och skriftliga - förefaller ge fog för denna ståndpunkt; ett förhållande som torde stå i strid med objektivitetsprincipen, i synnerhet som denna avvisade bevisning skulle utgöra motbevisning till den av åklagarens åberopade bevisning.
Det kan konstateras att underrätterna i förevarande mål har gjort avsteg från de annars så höga kraven på preciserade gärningsbeskrivningar. Strikt logiskt följer att ju sämre precision i gärningsbeskrivningarna, desto lindrigare utredningsskyldighet får åklagaren och desto svårare blir det för den tilltalade att freda sig från den mer eller mindre uttalade förklaringsbördan som, trots att hela utredningsskyldigheten och bevisbördan vilar på åklagaren, har kommit att falla på den tilltalade.
fredag 11 mars 2011
Oskuldspresumtionens paradox
Om en viss kvinna anmäler en bestämd man för våldtäkt, hur kan man då som utgångspunkt anta att den anklagade mannen är oskyldig samtidigt som den anklagande kvinnan är trovärdig?
Om mannen på ett trovärdigt sätt uppger att han är oskyldig, innebär det då inte att kvinnan har gjort en falsk anmälan?
Men även om de båda framstår som trovärdiga är det inte säkert att deras lämnade uppgifter tillförlitliga. Vid en kontroll av bevisfakta skulle det kunna visa sig att båda ljuger om det faktiskt inträffade, eller att bara den ena eller andra helt eller delvis ljuger därom.
Det skulle också kunna förhålla sig så ovisst att kvinnan uppfattar sig som orättmätigt kränkt medan mannen uppfattar sig som oskyldig till brott, även om de båda är två variabler i ett och samma händelseförlopp. Ingen ljuger, utan det blir en tolkningsfråga.
Oavsett vilket, är det de rättsvårdande myndigheterna som är behöriga att juridiskt utreda, åtala, döma (tolkningsföreträdet) och eventuellt verkställa straff.
Och dessa har en objektivitetsplikt, att leta och granska bevis som både talar för och emot den anklagade. Därvid måste de rättsvårdande myndigheterna utgå från att den anklagade är oskyldig samtidigt som den anklagande kan ha fog för sin anmälan.
Men visst känns det som det haltar något?
Man kan då vända på myntet. Antag att kvinnan gjort en falsk anmälan för våldtäkt. På motsvarande sätt har då hon rätt att anses oskyldig till dess att en lagakraftvunnen dom visat motsatsen.
Såtillvida uppstår ett slags osäkerhetens neutralitetsläge, som innebär en tillfällig lösning på oskuldspresumtionens paradox, tills en lagakraftvunnen dom ligger.
När allt kommer omkring i den värdenihilistiska verkligeheten kanske det är så att ingen är bortom skuld, utan alla har någon grad av moraliskt ansvar.
Om mannen på ett trovärdigt sätt uppger att han är oskyldig, innebär det då inte att kvinnan har gjort en falsk anmälan?
Men även om de båda framstår som trovärdiga är det inte säkert att deras lämnade uppgifter tillförlitliga. Vid en kontroll av bevisfakta skulle det kunna visa sig att båda ljuger om det faktiskt inträffade, eller att bara den ena eller andra helt eller delvis ljuger därom.
Det skulle också kunna förhålla sig så ovisst att kvinnan uppfattar sig som orättmätigt kränkt medan mannen uppfattar sig som oskyldig till brott, även om de båda är två variabler i ett och samma händelseförlopp. Ingen ljuger, utan det blir en tolkningsfråga.
Oavsett vilket, är det de rättsvårdande myndigheterna som är behöriga att juridiskt utreda, åtala, döma (tolkningsföreträdet) och eventuellt verkställa straff.
Och dessa har en objektivitetsplikt, att leta och granska bevis som både talar för och emot den anklagade. Därvid måste de rättsvårdande myndigheterna utgå från att den anklagade är oskyldig samtidigt som den anklagande kan ha fog för sin anmälan.
Men visst känns det som det haltar något?
Man kan då vända på myntet. Antag att kvinnan gjort en falsk anmälan för våldtäkt. På motsvarande sätt har då hon rätt att anses oskyldig till dess att en lagakraftvunnen dom visat motsatsen.
Såtillvida uppstår ett slags osäkerhetens neutralitetsläge, som innebär en tillfällig lösning på oskuldspresumtionens paradox, tills en lagakraftvunnen dom ligger.
När allt kommer omkring i den värdenihilistiska verkligeheten kanske det är så att ingen är bortom skuld, utan alla har någon grad av moraliskt ansvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)