""Jo då, det gör man visst", utropade han. "Om så bara för att få betrakta sig själva som kloka och överlägsna och humanistiska, behöver läsarna få tänka på oss som rara och lustiga, och få intala sig att de sympatiserar med oss såna vi är och till och med älskar oss."" (Orhan Pamuk, Snö, Norstedts, Stockholm 2005, tredje upplagan, s. 527)
Som aktiva berättare eller passiva betraktare har man, som den "tredje personen" ovan antyder, ett avgörande ansvar för sina tolkningar av subjekten och objekten, deras attribut, egenskaper och relationer; ett bestämt ansvar för sina problemformuleringar och tolkningar av fenomen och händelser - fragmentariska händelser, serie av händelser, parallella händelseförlopp och sammanvävda handlingar.
Tolkningar av omvärlden är inte bara uttryck för en förmåga utan också ett slags maktanspråk.
Men kan man någonsin vara tillräckligt nyanserad (sanningsenlig), empatisk och balanserad (rättvis) därvidlag?
Men kan man någonsin vara tillräckligt nyanserad (sanningsenlig), empatisk och balanserad (rättvis) därvidlag?
Är man någonsin självtillräcklig för det ansvar som åvilar en? Nej, och därför krävs det också trovärdiga kritiker, men då helst med tillförlitliga insikter. Detta är förstås en utmaning i sig!
Uppdaterad: 2010-03-03
Finns säkert många som försöker i alla fall.
SvaraRaderaSkriver i dag i min blogg om Forsytesagan som jag såg i början på åttiotalet och nu igen. Där tänker jag just det, på vad åren har lagt på i annat seende. Jag ser andra saker, kanske rent av förstår med pga jag levt längre. Men allt, nej det gör jag knappast. Men det är roligt att se om den, och se mitt eget lite snävare synsätt som jag hade då, som vidgats en aning men ändå.... hur mycket fattas oss inte egentligen när vi med tanken försöker omfatta andras, om än romanfiguers liv och leverne?
Men det är ett gott liv att ha lust och tid för att fundera över allt detta. Har man luft nog att tänka på andras liv och romankaraktärers liv så har man det nog rätt bra. Att man inte är i en traumatiserad situation där man bara är fast i en händelse som man inte kan slippa ifrån. Det är gott att vila i andras liv, problem och glädjeämnen ibland.
Och ja, det behövs en kritiker om inte flera. Men samtidigt bör man tänka och känna själv först för att inte anamma någon annans seende. Man bör vaska fram sig själv i det man ser omkring sig. Skaffa egna, riktiga konturer som kommer från ens inre.
SvaraRaderaSom man inte behöver trycka på andra, man kan visa, men man har inte behov av att andra ska tycka så för att man själv ska må bra förstås.
Fast samtidigt finns det ju en glädje i samförstånd, i att någon annan ser något som jag ser.
Dessutom så kan man ju bli arg när någon tycker något som man själv absolut tar avstånd från, eller bli sorgsen eller nåt annat.
Det är förstå inte helt enkelt bara si eller så med allting. Men det är inte lätt att fatta sig kort. För å ena sidan... och å andra... så kan man hålla på så.
Med risk för att låta som en stereotyp ryggdunkare a la KihmZa Bremer ;-) så har du bra synpunkter.
SvaraRaderaHar du läst "Snö"? Även om boken inte är så omfattande (ca 530 sidor) så tog det mig nästan ett år och kanske 20 andra böcker parallellt att avsluta den. "Snö" kändes inte så tilldragande även om den definitivt hade vackra beskrivningar ibland och insikter om turkisk/kurdisk kultur som var värda att ta del av för att inte förbli "hemmablind" (snow blind, månne dessa svinkalla tider).
Foresythesagan minns jag inte. Den verkar vara sevärd.
Jag började läsa den för något år sen och som du säger var det väldigt vackert men jag fastnade inte så den la jag undan. Fast den finns ju nånstans så nån gång kanske jag är på´et igen.
SvaraRaderaKärlek i Kolerans tid av Gabriel García Márquez började jag på flera gånger och la undan. Men så plötsligt så hände något, jag och boken fattade tycke för varandra och numera är det en av favoriterna. Har till och med köpt den på spanska för att ge mig på den, lite då och då. En bit i taget kan man ju folk äta upp flygplan så varför inte?
Forsytedramat är väldigt komplext och mycket om man gillar mellanmänskliga relationer, ett riktigt släktdrama med historik. Slog upp en hel del historiska tilldragelser, bland annat från första världskriget, men något om foggertism hittade jag inte.
Men man ska inte vara i behov av stora snabba yttre händelser om man ska njuta av den förstås. Men den rymmer hela tiden stora mått av inre skeenden, och visar människor under årtiondens olika tryck samtidigt som den går igenom det som vi ständigt råkar ut för, som kärlek, obesvarad kärlek, lust till makt och egendom, lust till att äga andra människor etc.
Jag vet ju inte hur noggrann du är så jag skickar länken till dig här. Ser fram emot deltagande för och emot, se att det behövs två poler, att påstå och NU se sanningen.
SvaraRaderahttp://minvrld.forum24.se/minvrld.html
Voaf8"%WV&en!
Så klart välkomnen ska det stå!
SvaraRaderaNu behöver du ju inte lägga ut det här så vi får skälla av alla. ;-)
För närvarande är jag lite förvirrad, men återkommer! :-)
SvaraRadera